Läs också: Ledarbloggen: Grisarna själva finns inte med

Tre barn per dag har under januari drunknat på sin flykt över Medelhavet. Efter bomberna i Aleppo trängs tiotusentals frusna kvinnor och barn utanför Turkiets stängda gräns. Mödradödligheten i Syrien har skjutit i höjden, det är livsfarligt att vara gravid på flykt.

Regeringen jobbar samtidigt intensivt på den nya lagstiftningen om uppehållstillstånd, den så kallade begränsningslagen, som förmodas träda i kraft i maj. Vi kan i korthet vänta oss ett stopp för permanenta uppehållstillstånd och en nästintill strypt anhöriginvandring. Det senare betyder i klartext fler barn och mammor på livsfarliga båtresor.

För att komma undan de nya begränsningarna behövs ett arbete. Och vad passar bättre när människor desperat måste ha ett jobb än sänkta löner och särskilt usla villkor för nyanlända. Centern och Liberalernas senaste utspel måste ses i detta sammanhang. Det är smart. Det är cyniskt. Det är en höger som lärt sig utnyttja krislägen.

Vänstern har en svår uppgift: Värna en generös och solidarisk flyktingpolitik OCH se till att den är realiserbar och har folkligt stöd. En viktig del är vanlig vänsterpolitik. Omfördela och investera. Göra flyktingmottagandet till ett gemensamt projekt och stormsatsa på klimatomställning och välfärd. Rättvisa på hemmaplan är den mylla ur vilken internationell solidaritet gror.

Men vi måste också kunna ge svar i migrationsdebatten. Värna asylrätten, är vänsterns standardsvar. Men som jag beskrev i min förra ledartext är även en generös asylrätt osolidarisk och antifeministisk.

Vad vi behöver är en flyktingpolitik som kan ge skydd även till de (ofta fattiga, sjuka, kvinnor och barn) som inte kan genomföra dyra och farliga resor till Europa. Några som har rett ut hur detta kan utformas är Tankesmedjan Tiden och Arena idé som i två relativt färska rapporter redogör för olika sätt att skapa lagliga vägar till Europa.

Den främsta lagliga vägen som idag kan nyttjas av (främst) kvinnor och barn är den anhöriginvandring som nu försvinner. Vi har också kvotflyktingsystemet där Sverige tar emot särskilt prioriterade flyktingar via UNHCR (i dagsläget färre än 2 000 per år). Vi kan liksom Kanada direkt i flyktingläger ta emot särskilda grupper genom ett eget humanitärt program och genom studentvisum. Vi kan också låta ambassader utfärda humanitära visum som möjliggör en trygg resa till Sverige.

Sverige skulle kunna prioritera de mest utsatta. Ge skydd till barnfamiljer och ensamma kvinnor. Och vi skulle kunna göra det nu. Sverige kan gå före och hoppas att andra följer efter. Jag tror att en generös flyktingpolitik där detta är utgångspunkten har stora chanser att vinna ett långsiktigt folkligt stöd.

En känslig fråga som ingen av de nämnda rapporterna vill bita i är hur många människor Sverige vill ta emot och vilka vi ska prioritera. Svaret är långt ifrån givet och beror på många faktorer. Men bara den naivaste idealisten tror att Sverige kan ta emot alla människor med skyddsskäl. När den humanistiska rörelsen säger att alla som flyr hit ska ges skydd betyder ”alla” just den lilla andel som har möjligheten och turen att ta sig oskadda tvärs över världen och genom Europas gränsskydd. Det är en närsynt solidaritet. Om vi tar frågan om lagliga vägar från frasradikal paroll till realpolitiskt allvar tvingas vi göra svåra val. Hur många kvotflyktingar, hur många studentvisum, hur många humanitära visum till vilka grupper i vilka områden? Och så den svåraste frågan: hur ska vi ställa ett kraftigt utökat mottagande av människor via lagliga vägar mot rätten att söka skydd på plats?

Jag tror att det moraliskt försvarbara och realpolitiskt genomförbara är att söka en mellanväg som – utan att sända människor tillbaka till tortyr – tydligt prioriterar och premierar till exempel barnfamiljer som söker skydd direkt i anslutning till krisområden. Ett led i en sådan omställning kan vara en möjlighet att få förhandsbesked på ambassader istället för att riskera sina liv och besparingar på en resa som kan sluta i ett nekat uppehållstillstånd.

Varför skulle Mp och V i sin kritik av begränsningslagen inte kunna kontra med ett motkrav: Låt oss ta emot 50 000 direkt genom vårt humanitära program i Syrien. Nu. Barnfamiljer och gravida kvinnor ska inte behöva sätta sig på en gummiflotte.

Det finns många problem med den riktning jag stakar ut, men vad är alternativet? Jag välkomnar en vänsterdebatt om detta. Jag ber inte om drömmar – jag tror att vi delar utopiska visioner – utan om pragmatiska lösningar i den tid som är vår.