Det svarade professor Johan Rockström när DN frågade vad ett ja till utbyggnaden av Skandinaviens största oljeraffinaderi skulle betyda. Debatten om Preemraff i Lysekil blir allt hårdare och hotar nu att splittra regeringen. Vissa protesterar mot utbyggnaden då den strider mot Parisavtalet, medan andra hävdar att investeringen är försvarbar så länge utsläppen är lägre än på andra raffinaderier.

Nu får vi se vilka som tycker att Sverige ska ta sitt ansvar i klimatkrisen, och vilka som struntar i om vi bryter avtal och fortsätter släppa ut. För Preemraff kan inte bedriva verksamhet om vi ska hålla oss under två graders uppvärmning och följa Parisavtalet. Världen måste sluta med fossila bränslen helt och sluta investera i verksamheter som orsakar stora växthusgasutsläpp. Globalt har vi bara cirka åtta år med nuvarande utsläppstakt om vi ska klara 1,5 graders uppvärmning. Sedan är vår utsläppskvot slut.

På det sättet har Preemraff-debatten visat vilka som förstår klimatfrågan, och vilka som fortfarande tror att vi lever på 1990-talet. Då hade vi fortfarande tillräckligt mycket kvar i utsläppskvoten för att raffinaderiet skulle kunnat göra en övergång smidigare. Men för lite gjordes då och för lite görs nu. Det gäller tyvärr också den nysläppta budgeten.

I miljö- och klimatsammanhang har budgeten både hyllats och kritiserats. Regeringen själva använder stora ord och skriver att ”klimatförändringarna förblir vår generations ödesfråga”, och att den globala uppvärmningen fortsätter utan hänsyn till coronakrisen. De skriver att regeringen arbetar aktivt för att vi ”till nästa generation ska lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”.

Jo, tjena. De är fina ord, som tyvärr inte backas upp. För samtidigt bedömer regeringen själva att åtgärderna inte räcker för att nå de flesta av klimat- och miljömålen. Av 20 etappmål som vi har inom klimat når vi fyra. Av 16 miljömål når vi bara två.

Allt detta står i samma budget som folk har kritiserat för sitt ”slöseri”. Expressen säger att januaripartierna ”bränner pengar som om det inte fanns någon morgondag”. SvD:s Göran Eriksson säger att ”pengarna duggar, regnar och vräker ner över landet – inte ett utgiftsområde är torrt”. Statsskulden har tillåtits öka från 35 till 42 procent av BNP, och frigjort pengar för både satsningar och skattesänkningar. Alla har fått vinna. Men inte ens då har någon brytt sig om att försöka satsa tillräckligt för att nå våra miljö- och klimatmål.

Det är så tydligt det kan bli. Partierna visar inga som helst ambitioner att nå målen eller upprätthålla Parisavtalet. Med två år till nästa val och åtta år tills vår utsläppsbudget är slut satsar en rödgrön regering 9,7 miljarder på grön återhämtning, och 11 miljarder på att rädda flyget.

Preemraff-affären behöver ett vettigt avslut, men klimatfrågan är ännu större. Sprickorna i Sveriges grönmålade fasad skiner igenom tydligt. Frågan är vilket parti som kraftsamlar för att göra något åt det.