Rauchen verboten! Så stod det på den skylt som prydde ena sidan av de så kallade tyskmagasinen i Karlshäll utanför Luleå. På midsommardagen i år brann förråden ner. Det var exakt 75 år sedan den dåvarande svenska samlingsregeringen accepterade att upplåta magasinen för den nazistiska krigsmaktens behov inför striderna i Nordnorge. Byggnaderna utgjorde den enskilt största påminnelsen om de svenska eftergifterna till Nazityskland. De lämnades över till nazisterna bara ett drygt år efter att folkhemmets fader Per Albin Hansson, i ett radiotal den 12 april 1940, sagt: ”Det är icke förenligt med strikt svensk neutralitet att tillåta någon krigförande att utnyttja svenskt territorium för sina företag.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vad som däremot var förenligt med den strikta svenska neutraliteten redan innan vi upplät mark åt bland annat SS Totenkopf-division var den omfattande järnmalmsexporten. Osäkra siffror gör gällande att omkring hälften av Nazitysklands behov av stål till krigsindustrin täcktes av Sverige. Exporten fortsatte även efter att många andra länder slutat att handla med nazisterna.
Historikern Paul A. Levine, som forskat kring svensk diplomati under Förintelsen, har sagt att Sveriges beslut att prioritera de ekonomiska vinsterna utan tvekan förlängde kriget.
Efter krigsslutet, där den svenska socialdemokratins glapp mellan ord och handling navigerat oss igenom det säkerhetspolitiska minfältet och ut på andra sidan med ett oskadat land och intakt befolkning, byggde vi sakta men säkert upp en av världens största vapenindustrier. Den försörjde delvis det svenska försvaret, men exporten av krigsmateriel gav även intäkter som var vitala för folkhemsbygget och som än i dag bygger vår nationella välfärd.
Numera exporterar vi, enligt siffror från Svenska Freds, krigsmateriel till omkring 50 länder. Förra året var intäkterna 7,6 miljarder kronor. Reglerna om att vi inte ska exportera till krigförande stater eller diktaturer är i praktiken tandlösa. Det är omöjligt att kontrollera var svenska vapen hamnar eller hur de används efter att de lämnat svenskt territorium.
Ingen behöver därför förvånas över att svenska granatgeväret Carl Gustaf dyker upp i Youtubeklipp från Syrien, eller över att vi gjorde miljardvinster på Irakkriget. Våra svenska vapen har spelat stora roller i de krig som flest människor nu är på flykt ifrån. Några tusen av dessa personer har lyckats ta sig till Sverige. Kanske har de hört vad vi sagt överallt där någon på den internationella arenan kunnat höra oss: Sverige är en humanitär stormakt. Vi står upp för asylrätten. Vi har sagt det samtidigt som vapenexporten ökat för varje år. Det glapp mellan ord och handling som är ett arv efter Andra världskriget har varit en svensk nationalsport.
Så kanske ska vi vara glada för att det svenska hyckleriet nu tycks ha upphört, och de verkliga konfliktlinjerna ligger i öppen dager. Det är nämligen lättare att förändra en ordning om man faktiskt vet hur den ser ut. Införandet av de nya strikta asylreglerna den 21 juni kan ju inte tolkas på annat sätt än att vi nu talar klarspråk: Vi har byggt vår välfärd och nationella oberoende på att betrakta länder som Syrien och Irak som marknader för våra vapenexportprodukter, utan att ta hänsyn till det lidande det skapat. Dessutom vill vi fortsätta ha den välfärden för oss själva så länge det bara går.
Redan i mars i år, flera månader innan omröstningen, sa också Stefan Löfven att han ”står upp för den svenska välfärden” genom förslagen att begränsa flyktinginvandringen. Krig har alltid varit en lukrativ marknad, men när röken om några år lagt sig efter krigen i Mellanöstern kommer förhoppningsvis ansvar att utkrävas.