Må de ha bevis. Att trappa upp krigsretorik och handlingar är inte vilket beslut som helst. Det är allvar eftersom det kan leda till en spiral av handlingar som man till slut tappar kontrollen över.

Gissningar eller svagt beslutsunderlag – eller beslutsunderlag som man inte ens får ta del av – är djupt opassande. Så må den svenska regeringen ha bevis. Må hela regeringen ha tagit del av dessa bevis. För regeringen är kollektivt ansvarig. Även de gröna statsråden som representerar ett parti med rötter i fredsrörelsen.

Har dessa – inte minst de som också är språkrör – fått ta del av bevis för att den ryska regimen ligger bakom så finns ingen kritik att rikta mot dem. Då är utvisning en fullt rimlig reaktion, även om det är en del av en upptrappning dirigerad från möten i Bryssel.

Har man inte tagit del av bevis begår man däremot tjänstefel om man inte meddelat avvikande mening enligt regeringsformens 7 kapitel, 6 paragraf. För åtta år sedan infördes möjligheten till detta i svensk grundlag, som en följd av att det i koalitionsregeringar kan finnas partiintresse av att markera att man inte är enig med majoriteten.

Så må de ha bevis. Vilket inte alls är omöjligt att regeringen fått ta del av. Jag utgår från att också regeringspartiernas utrikespolitiska talespersoner i riksdagen har fått ta del av sådana bevis. Jag har viss förståelse för om de har ålagts tystnadsplikt. Men må bevisen finnas. Annars är vi illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning.

Allt hade varit så mycket enklare att känna tillit till om företrädarna för det land som nu säger sig ha bevis tidigare inte ljugit så förbannat inför såväl sin egen befolkning som för världen. Tony Blairs medvetna lögn om Iraks påstådda massförstörelsevapen visade på ett ohyggligt sätt hur det kan vara ställt.

Att den brittiska regeringen i dag har behov av att visa handlingskraft är uppenbart. Har man hårda bevis så har man också tunga skäl att visa handlingskraft. När Jeremy Corbyn krävde att se bevis så gjorde han det som varje ledande politiker måste ha modet att göra trots alla Twitterstormar. För upptrappning är ingen lek, inget för inhemsk politik. Det är fan i mig på allvar. Upptrappning kan gå över styr. Det kalla kriget kan återuppstå, nu med ryska idéer om taktiska kärnvapen (”slagfältskärnvapen”) och en amerikansk president som inte bara är impulsiv och pressad av pinsamma avslöjanden/anklagelser utan också  undrat varför man inte använder kärnvapen när man ändå investerat i dem.

Upptrappning i en värld med dagens ledande politiker tycks mig så oändligt mycket värre än den som pågick under kalla krigets dagar. Åtminstone vad gäller kärnvapen. Om än inte vad gäller kemikalier.

Bortåt 150 miljoner liter Agent orange användes av USA under Vietnamkriget. Minst tre miljoner vietnameser påverkades allvarligt och minst 150 000 barn föddes med missbildningar. Lågt räknat. Så vi vet mer än väl vad kemikalier i krigshandlingar kan ställa till med. Låt Sergej Skripal och hans dotter bli de sista offren – en nåd att stilla, men naivt, bedja om.

Och må de regeringar som ägnar sig åt upptrappningar – de må gälla brittiska, amerikanska, ryska eller svenska – inse vad de håller på med och vilka följderna kan bli om det hela går över styr.

Just nu är det alldeles för många som leker med elden. Vi behöver nedtrappning, inte upptrappning. Vi behöver tal om fred, inte om krig. Vi behöver konfliktlösning, inte byggande av nya konfliktzoner. Vi behöver sans och måtta.  

Vi har inte råd med politiska ledare som ägnar sig åt krigsretorik och militär upprustning. Vi har inte råd med medlöpare heller.