BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den fjärde artikeln i konventionen lyder:
”… Olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt, förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag.”
Det var då. Sedan dess har världssamfundets utvalda expertgrupper på ämnet, under 45 år, levererat stenhård och befogad kritik mot Sverige år efter år. Vi lever inte upp till konventionens förbud mot rasistiska organisationer. Vi gör inte vad vi lovat göra, helt enkelt.
Frågan splittrar. Att införa förbud mot vissa gruppers organisering är kontroversiellt enligt många. En del menar att det inskränker på yttrandefriheten, som att det skulle vara någon form av yttrandefrihet i praktiken att få formera sig i rasistisk och nazistisk kamp för utrotning av andra människor. En del menar att ett förbud skulle vara första steget mot ett avvecklande av demokratin.
Ingenting kan vara mer fel, för att skydda demokratin och demokratins fortlevande måste vara den primära uppgiften i alla lägen. Att försvara organisationer och grupper som vill nedmontera demokratin borde vara sekundärt.
Uppenbarligen räcker det inte att ha en lagstiftning om hets mot folkgrupp. Hatattacker mot människor sker dagligen i Sverige men väldigt få döms för det. Det är naivt att tro att den lagstiftning vi har avskräcker rasister och nazister att organisera sig och bedriva sitt arbete ännu mer. Skada ännu fler. Skrämma ännu fler.
I Sverige gillar vi inte rasism, säger vi. För att visa hur mycket vi ogillar rasism håller vi flashiga galor, stora musikevenemang och demonstrationer. Vi skriver under på kampanjer i media. Vi viftar med ”vi gillar olika”-pappershänder. Vi rasar mot politiken så fort den tenderar göra skillnad på människor. Sverige har länge varit internationellt känt för öppenhet och det som brukar kallas ”tolerans” (vad det nu är som ska ”tolereras”).
Här är vi alla lika, vill vi. Och alla ska få yttra sig och delta i det politiska samtalet också. Vi går så långt i vårt skyddande av yttrandefriheten att det politiska klimatet idag lätt kan liknas vid en bajsnödig karuselldebatt om vad man får säga och vad man inte får säga. Vi rasar mot åsiktskorridorer och PK-tendenser. Ingen ska kränkas men alla ska kunna säga kränkande saker. I Sverige får man ändå säga i princip vad som helst i yttrandefrihetens namn.
Det är så bakvänt. Det kan givetvis aldrig vara försvarbart att kränka, baktala, trakassera och hota sina medmänniskor för att vi har yttrandefrihet. Det kan givetvis aldrig vara rätt att uttrycka åsikter som kränker de mänskliga rättigheterna.
När aktivisten och feministen Showan Shattak attackerades och misshandlades så grovt av nazister att han hamnade i koma rasade hela Sverige. Vi skrek ”Kämpa Malmö!”. Nazismen skulle inte få mer fotfäste. När nazister attackerade manifesterande barnfamiljer i Kärrtorp i södra Stockholm med vapen blev efterverkningarna också stora. Tusentals människor samlades i demonstration på Kärrtorps IP för att visa att man inte accepterade att nazismen drog fram. Vi skrek ”Kämpa Stockholm!”. Visade att Sverige handlade om antirasism – inget annat.
Det är solklart att den organiserade nazismen och rasismen i Sverige mördar människor. Det är ett faktum att det är en överhängande risk för många att råka ut för våldsdåd av dem.
Med det i åtanke kan man fråga sig varför 330 organiserade nazister fick marschera – ja, marschera – genom Borlänge på första maj. Med tillstånd. Med polisskydd.
I vägen för de marscherande nazisterna i Borlänge ställde sig Maria-Teresa Tess Asplund. Hon symboliserar just nu allt som Sverige som samhälle borde säga och göra men inte gör. Hon höjde näven mot den organiserade nazismen och rasismen.
Hon gjorde det, men hon borde inte behövt göra det. För krafter som uppmanar till och främjar rasdiskriminering hade inte behövt tillåtas marschera på våra gator. De hade inte behövt tillåtas organisera sig alls.
Det sa vi en gång.
Det har vi lovat att ordna.
I annat fall borde Sverige meddela FN att vi inte längre är intresserade av att avskaffa all typ av rasdiskriminering.
Kämpa Sverige.
