Backar vi några år har medierna gått från att knappt rapportera om skjutningarna – eftersom de inte påverkat majoritetssamhället – till att nu dagligen rapportera detaljerat om gängen och brottsplatserna.

Men det är ändå något som skaver med rapporteringen.

Medierna famlar med att hitta vinklar som de tror ska engagera läsarna. Döda barn från förorten räcker uppenbarligen inte.

För två veckor sedan tog Dagens Nyheter priset i kreativitet med rubriken ”Inte fler organdonationer – trots alla dödsskjutningar”. Artikeln undersöker om ökade dödskjutningar av unga personer resulterat i ökade organdonationer.

”Under förra året avled 62 personer av dödligt skjutvåld i Sverige, enligt Polisens statistik. Motsvarande siffra under 2021 var 45. Hur många av dessa som dog på sjukhus framgår inte av siffrorna, men i de allra flesta fall handlade det om unga och i övrigt friska personer.”

Det skriver alltså Dagens Nyheter och fortsätter:

”I teorin kunde alltså skjutningarna ha resulterat i att tillgången på organ ökat. Så är inte fallet.”

Jag vill inte vara för hård, jag vet ju själv hur det är. Man vill göra ett bra jobb och hitta nya vinklar, som det heter på journalistspråk. Tidningarna har i uppdrag att ta fram nya vinklar på nyheter som annars kan kännas tjatiga. ”En död, två skottskadade” kan ju förefalla som gammal skåpmat.

Men man undrar hur det låter på redaktionen när så många unga människor dör.

”Jag vet, vi kollar om deras organ kommer till nytta, what’s in it for me? Ska dessa ungdomar inte ens göra nytta efter sin död?”. Lite hårdraget jag vet, men det är den känslan man lämnas med efter att ha läst artikeln.

Visst, en text är bara en text, men i sammanhanget blir denna artikel talande för ett mycket större problem. Det handlar om de döda och hur samhället ser på dem. Är de bara kroppar med organ? Är dessa ungdomar och barn ansiktslösa?

Oavsiktligt säger texten i Dagens Nyheter att det finns en skillnad på människor som dör.

I Svenska Dagbladet försöker tidningens politiske kommentator Henrik Torehammar att ta upp ämnet om att vi sörjer olika och det inte borde vara så. Som exempel lyfter han Milo, 13 år, ett av offren som dödats nyligen och hoppas att bilden på den unge pojken ska få oss att känna mer empati.

Trots ansatsen lyckas han själv reproducera självaste mekanismen av att sörja olika genom att omedvetet sörja just olika:

”Jag uppmanar er alla att titta på bilden av Milo. Huvudet lite på sned, lite leende. Blicken lätt åt sidan. Han ser så väldigt ung ut. Jag vet att det är känslomässigt, att det inte borde spela roll, vi har redan haft så många skjutningar, så många offer. Men allt är inte rationellt.”

Visst har Torehammar en poäng, det har tidigare publicerats bilder på barn som skjutits utan att det blivit en väckarklocka för samhället. Men det är ändå något märkligt med texten. Det är som om han blottar sin egen arrogans utan att vara medveten om det.

Torehammar hade själv kunnat anstränga sig för att skriva engagerande texter om icke-vita barn, han hade inte behövt vänta på ett blont barn. Om nu syftet är att uppmärksamma orättvisan i hur olika vi betraktar barn så att säga.

Nu blev texten i stället ännu en bekräftelse på hur lite värde vissa barn har.