Eliana Queupán Huenchumil är mamma till barnet. Hon är 23 år gammal och tillhör mapuchefolket. Hon bor hemma med sin mamma och andra syskon. De är trångbodda och fattiga. Hon vänder sig därför till socialtjänsten för att be om stöd och hjälp för henne och barnet. Istället för att hjälpa Eliana tar de hennes nyfödda barn ifrån henne och hon kommer inte få höra något från eller om honom förrän 43 år senare. Eliana hann aldrig ge sin pojke sitt officiella namn.

Mindre än en vecka efter att de tagit hennes barn, den 12 maj, utfärdas ett födelsebevis. En svensk kvinna som inte har någon koppling till barnet, varken biologiskt eller juridisk, registrerar honom som Clas Mikael Lindholm Örtenholm. Den svenska kvinnan heter Anna-Maria Elmgren och företrädde svenska Adoptionscentrum. I födelsebeviset står att mamma och pappa till barnet är okända. Vilket inte är sant. Det finns nämligen en rapport från när Eliana söker hjälp. I den utredningen står att socialtjänsten inte anser att pojkens behov kan tillgodoses under de levnadsförhållanden mamman lever och därför måste omhändertas. Skälen som anges för ett omhändertagande är att Eliana lever under omständigheter som är typiska för ”araukaner" – ett begrepp som går att likna vid ”lappar” när det gäller samer – utan något materiell, hygieniskt eller sanitärt välstånd och under promiskuösa förhållanden.

Anna-Maria Elmgren ansöker om att snabbt ta barnet de 88 milen från Pitrufquén till huvudstaden Santiago, för att därefter föra ut honom ur landet. Och hon kommer få god hjälp av de chilenska myndigheterna. Det beslutas att pojken ska fosterhemsplaceras i Sverige, men den fosterfamilj som ska ta emot honom har ingen vetskap om barnet förrän två dagar innan Clas anländer till Sverige, den 4 juli 1975. Först ett år senare går adoptionen igenom.

I Chile pågår sedan 2018 en brottsutredning gällande 22 000 barn som misstänks ha adopterats illegalt till andra länder under framförallt militärdiktaturen på 1970- och 80-talen. 660 av fallen rör barn som adopterades till Sverige. Clas Lindholm är en av dem. Att tvinga mödrar att adoptera bort sina barn eller stjäla deras barn var ett av de fruktansvärda uttrycken för diktaturen och något som främst drabbade kvinnor från ursprungsbefolkningen eller som tillhörde den politiska oppositionen. Misstankarna som nu utreds rör systematisk människohandel, falska intyg och mutade tjänstemän. I Sverige beslutade riksdagen förra året om att tillsätta en utredning för att klarlägga hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från 1900-talets mitt och fram till idag.

Idag är Clas, eller Carlos som han vill heta, 47 år gammal. Alltsedan han blev varse sin historia har han kämpat för att återerövra sitt ursprung, såväl kulturellt som språkligt. Han vill också ha det efternamn han berövades som barn: Queupán Huenchumil. Skatteverket och förvaltningsrätten har dock förnekat honom detta, vilket innebär en obehaglig fortsättning på denna graverande historia. I egenskap av hans juridiska ombud har jag hjälpt honom att överklaga till kammarrätten.

Trots att både svensk och chilensk rätt kräver samtycke för adoption så förbisågs detta. Trots att ett barn som adopteras ska ges ett nytt efternamn efter adoption (vilken inte gick igenom förrän i maj 1976) fick Carlos både ett svenskt för- och efternamn av en person som inte hade någon som helst befogenhet att ge honom det.

Enligt barnkonventionen har barn rätt att behålla sin identitet. Om ett barn berövas en del eller hela sin identitet så är staten skyldig att hjälpa för att snabbt återupprätta barnets identitet. Carlos är inte längre ett barn, men när hans identitet och ursprung togs ifrån honom var han det och det har präglat hela hans uppväxt. Men det har också inneburit att hans egna barn berövats en del av sitt ursprung. Det minsta Sverige kan göra som en upprättelse gentemot dessa personer som stals från sina mödrar och berövades sin identitet är att ge dem möjlighet att åtminstone få ta tillbaka sina namn.