Ett av världens största containerfartyg fastnade i Suezkanalen ett par veckor våren 2021 och hindrade handeln mellan Asien och Europa. Åter igen drabbades företag och konsumenter av att väntade leveranser försenades med dyra konsekvenser.
2022 invaderade Putin Ukraina vilket stoppade produktionen i Ukrainas fabriker, som därmed inte kunde leverera viktiga delar till bland annat Volkswagen och BMW. Biltillverkare tvingades stänga fabriker eller dra ner på takten i produktionen. Viktigare, och värre, är att det tydliggjort hur beroende västra Europa varit av mat, gas, uran och olja från Ukraina och Ryssland.
Samtidigt har produktionen av halvledarkomponenter i Asien inte klarat efterfrågan, vilket tycks ha drabbat Europas och USA:s fordonsindustri särskilt hårt.
Det kommer ta tid innan globaliserings-entusiasmen återhämta sig efter dessa erfarenheter. De närmaste åren kommer vi istället få se beslut i industriföretag och politiska församlingar som motiveras av säkrare lokal och regional försörjning.
Sverige har anledning att öka självförsörjningsgraden när det gäller mat, mediciner och energi för att minska risken att konflikter och störningar i omvärlden skall leda till att människor lider här. Mycket lagstiftning, både i Sverige och EU, har de senaste decennierna skrivits för att hindra sådana hänsyn. Så det skulle kräva aktiv politik för att öka självförsörjningen.
I EU har frågan om Europas industriella och ekonomiska oberoende fått allt större betydelse. Redan före pandemin insåg Europas fordonsindustri att man höll på att förlora konkurrenskraft när elektrifieringen satte fart. Biltillverkare, som tidigare hade trott att de skulle kunna köpa batterier på en öppen världsmarknad, upptäckte att länder i Asien hellre sålde kompletta elbilar än batterier till Europa.
Detta drev på den snabb uppbyggnad av en Europeisk batteriindustri som vi nu ser mycket av just i Sverige.
På samma sätt ser fordonsindustrin både i Europa och USA att man behöver tillverka halvledarkomponenter lokalt för att undvika dagens sårbarhet.
Vi ser nu också en snabb utbyggnad av sol- och vindenergi som lönsam ersättning för import till Europa av kol, olja, gas och uran. Men även om Europa, och särskilt Danmark, har en ledande ställning när det gäller att producera vindkraftverk, så är även denna industri beroende av importerade komponenter och material. Dessa ska ersättas med europeiska leverantörer om den fortsatta utbyggnaden ska kunna ske utan beroende av leveranser från andra delar av världen.
Inom solelområdet är beroendet av Kinas industri stort. Nästan fyra av fem solceller som tillverkas i världen, tillverkas i Kina. För några år sedan levererade europeiska företag ofta maskinerna till Kinas solcellsfabriker, men nu gör kineserna också de bästa maskinerna.
I EU talar man därför om behovet av ökad energiteknisk självständighet. Europa behöver satsa både på forskning och utveckling – och på aktiv industripolitik för att kunna bygga ett ekonomiskt konkurrenskraftigt energisystem.
För ett sådant robust europeisk energisystem krävs också råmaterial. Gruvor för att bryta uran och kol ska ersättas mer gruvor för att utvinna de grundämnen som byggs in i de nya generatorerna, solcellerna, batterierna och elmotorerna. Man kan satsa på att importera sådana material under några decennier för att sedan återanvända atomerna gång på gång i nya produkter. Men utvinning inom Europa ger både mindre risker i uppbyggnadsskedet och mindre miljöskador globalt.
Jag har på nära håll följt hur Kina byggt upp sin förmåga på detta område under de senaste 20 åren. Det var lätt att se hur systematiskt Kina skaffade sig den ledande position de nu har genom att bygga ut förnybar elproduktion, skaffa sig teknisk kunskap, slutligen ser man till att med egna gruvor och genom att liera sig med Ryssland och länder i Afrika få de råvaror som behövs för att bygga upp de nya systemen.
De närmaste åren kommer EU och USA försöka göra något likande. Svårigheterna kommer att vara större. Kina byggde upp sin förmåga med aktivt bistånd från omvärlden. Då sågs ju Kina som ett utvecklingsland som behövde just bistånd. Man slapp begränsningar som EU:s statsstödsregler innebär. Samtidigt byggde Kina ut en lönsam tillverkningsindustri som drog in stora exportinkomster som de kunde investera i högteknologiska branscher.
Europa ska nu försöka göra något liknande. Trots aktiv rysk desinformation som skapar interna konflikter inom och mellan EU:s medlemsländer och växande geopolitiska konflikter som skadar ekonomin.
Pandemin, blockeringen av Suezkanalen och kriget i Ukraina har kostat oss mycket. Erfarenheterna motiverar aktiv industripolitik också i Sverige – formulerad utan att störas av ryska intressen.
