Nu börjar inflationen i Sverige sticka iväg. För första gången på länge finns ett hot om ­urholkade löner. Då börjar Riksbanken snegla på räntan. Det vanligen effektiva verktyget för att hålla inflationen i schack och se till att vanligt folks löneökningar inte äts upp av skenande priser.

Men precis som all annan politik är finanspolitiken rörlig materia. Den åtgärd som fungerade på 90-talet kan göra sig minde lämpad i dag. Kanske till och med vara kontraproduktiv. Samhället utvecklas hela tiden. En dogmatisk finanspolitik baserad på ett regelverk från ­efterdyningarna av 90-talskrisen, och inspirerat av EU:s Maastrichtfördrag, är kanske inte vad som krävs nu.

I veckan kom LO-ekonomerna med en upp­datering av sin rapport ”Ekonomiska utsikter”. Den pekar på att de höga prisökningar främst finns på energi, el och drivmedel. En relativt avgränsad sektor, men som påverkar både svenska hushåll och svensk industri. De menar också att kriget i Ukraina driver på prisökning extra hårt i just dessa sektorer.

Därför anser LO-ekonomierna att det vore oklokt att just nu drämma till med storsläggan – höjd styrränta – mot hela landets ekonomi. De menar att en höjd ränta snarare skulle spä på inflationen då den riskerar allt högre lönekrav. På så vis riskerar vi att aktivt föra landet in i en inflationsspiral som blir nära nog självgående. Och det vill vi inte ha. Det vore dåligt för löntagare och för landet.

Vi har just tagit oss ur pandemin och kan börja se dess effekter. Det mest uppenbara är att stora delar av välfärden brottas med för snål finansiering och för låg bemanning. Den svenska jämlikhetssträvan har främst förverkligats genom skattefinansierad, generell och allomfattande välfärd. Enligt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Pandemin blixtbelyste att välfärden kräver ett stort resurstillskott om den ska ge den trygghet var och en av oss har rätt att kräva när vi behöver den, och kunna vara en utjämnande kraft i sig.

En ännu mer direkt effekt är att den ekonomiska ojämlikheten har ökat. Den ekonomiska eliten fortsätter dra ifrån vanliga löntagare. Det verkar inte som om pandemin alls påverkat deras inkomster och förmåga att plocka ut lön och bonusar som om det vore gulddagar. I alla fall inte negativt. Vanligt folk däremot permitterades, tvingades ner i tjänstgöringsgrad, förlorade vikariat, fick inte förlängda visstidsanställningar och allt fler fastnade i långtidsarbetslöshet med låg ersättning och lång väg tillbaka till arbete och egen försörjning.

Nu, när pandemins akuta fas är över i Sverige, borde lärdomarna om ökad ojämlikhet vara skrivna i blinkande neon över varje kaffeautomat i varje parlamentarisk församling. Det är nu vi måste återstarta jämlikhetssträvan med en aktiv fördelningspolitik och rustad välfärd. Inte riskera att löntagarnas inkomster urholkas av en accelererande inflationsspiral.

Den uppdaterade ”Ekonomiska utsikter” pekar inte bara på att det är riskfyllt att ladda och skjuta med räntevapnet just nu. Den pekar också på alternativ. För återhämtning behöver vi, enligt LO-ekonomerna, främst göra två saker: mota tillbaka den rekordhöga långtidsarbetslösheten och kicka igång klimatomställningen. Båda stärker ekonomin på kort sikt, men framför allt rustar det Sverige att klara sig bättre i framtiden.

För att göra det anser LO-ekonomerna att Sverige ska nyttja sina urstarka finanser. Nu är inte tid att spara och snåla. Istället gör man bedömningen att statsbudgeten kan få vara underfinansierad och att det är rimligt att låta statsskulden växa för att göra stora offentliga satsningar. 

Det går, som bekant, inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.

Finanspolitik är i allra högsta grad politik. Det är inget hokus pokus, inte heller av gud eller Riksbanken givet. Det handlar, som all annan politik, om vilja. Även finanspolitik är att vilja.