Sverige har haft fred i mer än 200 år. Kanske är det därför vi så lättvindigt kastar oss in i en diskussion om en total omläggning, att vi helt enkel inte vet hur ett riktigt hot om krig ser ut, att vi inte förstår hur väl den svenska militära alliansfriheten har tjänat oss.
Kanske är det också därför debatten överraskade oss vanliga fredliga människor. Lite på samma sätt som när den fria aborten började hotas för några år sedan. Då famlade vi yrvaket ett tag eftersom vi trodde den striden var vunnen. Vi hade inte behövt vässa argumenten på 40 år. Likt fri abort har den svenska militära alliansfriheten varit så självklart att vi bara tagit den för given, utan argumentation.
Nu när debatten exploderar blir den därför förenklad, nära nog intill dumhet. Ibland låter det som om Nato vore en klubb vi kan gå med i utan andra konsekvenser än att få ett militärt skydd. Men det är inte som när tjejen i butikskassan frågar om du inte vill bli klubbmedlem också: ”Det är helt gratis och så får du exklusiva erbjudanden.” Nato är inte en klubb som vilken annan. Medlemskapet har ett högt pris och det som kommer på köpet är inte några finfina erbjudanden.
Låt mig påminna om att Nato är en militärallians, just så. En allians för militärt samarbete. Och inte vilket samarbete som helst, utan ett tvingande. Grunden för Nato är artikel 5 i traktatet, de ömsesidiga säkerhetsgarantierna, som tvingar alla medlemsstater att sluta upp med militär när någon av alliansens stater blir anfallet. Vid ett medlemskap flyttar alltså beslutet om ifall Sverige ska gå ut i krig till Natos högkvarter i Bryssel. Runt det bordet sitter just nu inte Trump, men väl Turkiets president Erdogan.
Det är inte heller vilken militär som helst som ingår i alliansen. Nato är ett paraply för världens största kärnvapenarsenal. Att ställa Sverige under ett tvingande samarbete skulle innebära att vi i praktiken blir med massförstörelsevapen.
Ett större Nato bidrar i sig till världens upprustning. All erfarenhet från kalla kriget visar att upprustning inte leder till fred, förtroende och stabilitet. Världen behöver nu och i framtiden det rakt motsatta – nedrustning av konventionella vapen och en intensifierad nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen, i syfte att helt eliminera dem och det enorma hot mot världens säkerhet som just de vapnen innebär.
Den som vill väga för och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap måste göra det ur två perspektiv: Sveriges och världens. Den militära alliansfriheten har onekligen tjänat Sverige väl. Inget annat jämförbart land har en så lång historia av fred. Att ändra säkerhetspolitisk strategi skulle äventyra vår säkerhet. Ett allt större och kaxigare Nato skulle dessutom göra världen än mer osäker. Eller ”destabilisera läget”, för att låna statsminister Magdalena Anderson ord när hon i veckan vid flera tillfällen slagit fast att det inte är aktuellt med ett svenskt Nato-medlemskap.
Så nej. Nato var inte en bra idé innan Rysslands oprovocerade och olagliga invasion av Ukraina och det är det heller inte nu. Nu måste istället all kraft läggas på att stoppa kriget. Sanktioner mot Ryssland, stöd till Ukraina, rusta Sverige och Europa för att ta emot de människor som tvingas fly och bistå för att förhandlingar om en rättvis och varaktig fred kan komma tillstånd så snabbt som möjligt.
Den prioriteringen är det rätta för Ukraina, Sverige och Europa, och det är vägen till en bättre och säkrare värld.
Det och att arbetet med att reformera FN tar ny fart. Det är inte rimligt att Ryssland kan lägga in veto mot all form av försök att hindra utvecklingen, så att det först är när invasionen väl har skett och FN-stadgans skyldighet att skydda utlöses som världssamfundet kan agera.