I media kan det ändå låta annorlunda. Officiellt bedyrar sjukhusdirektörer och politiker att detta tionde sparpaket på tio år absolut inte alls kommer att påverka vården för patienter eller personal. Ingen katastrof så långt ögat kan nå.

Boubou Hallberg är sjukvårdsdirektör på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där ska man nu kapa hela 1,7 miljarder kronor. Men det kommer inte påverka vården, enligt Hallberg, tvärtemot vad regionpolitiker och personalen påstår.

En inte helt ogrundad gissning är att Boubou Hallberg inte tror på det han säger själv. Han säger nog något annat till sina vänner än till media.

Statsminister Ulf Kristersson (M) menar att vården generellt inte alls är underfinansierad. Oklart då varför nästan två miljarder kronor, motsvarande 2000 tjänster, ska bort från Sahlgrenska.

Ännu oklarare hur Kristersson för bara några veckor sedan kunde sitta i TV4 och lova att ingen i sjukvården ska sägas upp. Sedan drogs löftet tillbaka. Någon hade väl påpekat för Kristersson exakt hur underfinansierad den svenska sjukvården är.

Sparpaketen haglar. Regionerna väntas gå back med 24 miljarder i år. Inflationen äter upp vårdkorridorernas sista smulor.

Krisen är dock inte ny. Det var inte inflationen som smulade sönder sjukvårdsekonomin. 2022 räknade LO med att välfärdens totala finansieringsgap fram till 2026 landar på 201 miljarder kronor. Då, före inflationen, handlade det om en kombination av allt större privata inslag i välfärden och Sveriges demografiska utveckling.

Knäckfrågan är var dessa pengar finns. Regionerna har dem inte. Staten påstår att man inte har dem. Men Sverige saknar faktiskt inte saknar resurser.

Bankerna delade ut rekordhöga 100 miljarder kronor i aktieutdelningar för 2023. På ett år gick Ica från en vinst på 185 miljoner kronor 2022 till över 900 miljoner. Det är två parallella verkligheter: vinstfesten och välfärdskrisen.

Under de senaste 20 åren som välfärdskrisen fördjupats har Sverige också blivit rikare. Vi slår ständigt nya rekord i dollarmiljardärer och ekonomin har vuxit. Kruxet är de där dollarmiljardärerna. Och Ica. Och bankerna.

Kakan blir större men allt färre får äta av den. Men det innebär också att vi har pengar. Staten har bara valt att låta dem växa i privata fickor.

Sedan Ryssland invaderade Ukraina har krigstider varit på allas läppar. Beredskapen måste öka och försvarsallianser bildas. Vi gör oss redo.

Tittar man på vinstfesten och välfärdskrisen ser det dock ut som att de vi rustat bäst de senaste åren är privata näringsidkare. Inte folket, inte välfärden. Resultatet i inflationens spår är en krigsekonomi i fredstid.

Så motiveras också läget av Kristersson, finansminister Elisabeth Svantesson (M) och den extremt osynliga sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson (KD), som tycker vårdens personal ska hålla snattran och tänka på kris och krig.

Tänket har eskalerat en svensk ekonomi där resurser går från hushållen och välfärden till privata fickor. Bankernas vinstutdelning hade räddat många Sahlgrenska.

Ulf Kristersson skulle ha råd att hålla de löften han gav i TV4, bara han ville. Elisabeth Svantesson skulle ha råd att stötta regionerna, bara hon ville – och så vidare.

Det är svårt att inte undra hur statsråden pratar utanför arbetstid och media. Om det finns någon oro eller uppgivenhet. Om det finns någon plan.