Nu vet jag inte längre. Det har med samhällsklimatet att göra. Som medborgare i ett gott samhälle borde det vara självklart att få hjälp att avsluta livet när hopplösa krämpor, lidande och insikten av att det bara kommer att bli värre tar över.

Men i ett samhälle som alltmer präglas av en tankefigur där lönsamhetsperspektiv, prislappar och vinstmaximering dominerar? Blir känslan av att vare en börda, en kostnad, till besvär en del av en sådan tankefigur? Smittas rätten till sin död av en upplevd skyldighet att dö?

Lustigt nog kom jag att tänka på detta när Huawei meddelade att de drar Sverige inför rätta i en internationell skiljedomstol därför att företaget portats från det svenska 5G-nätet, förlorat tänkt vinst och fått dåligt rykte... Bolaget kräver minst 5,2 miljarder kronor i ersättning. Men det kan enligt experter landa på uppåt 30 miljarder. Det avgörs av en privat skiljedomstol som är allt annat än transparent.

Nu är det inte så att just svenska politiker borde bli överraskade. Vare sig av summan eller den uteblivna transparensen. Sverige ligger ju så att säga i fronten när det gäller att applådera frihandelsavtal. Problemet är att applåderna dånar även när frihandelsavtalet alltmer övergått till något helt annat. Nämligen maktförskjutningsavtal. Avtal som stärker bolagens makt på bekostnad av folkvaldas makt.

Frihandelsavtal handlade från början om att riva tullar för att underlätta handel. Sedan tillkom regler för att eliminera ”fragmentering av marknaden”, det vill säga att enskilda länder går före genom att ställa högre hälso- och miljökrav på produkter och därmed förhindra varornas fria flöde.

Nu innehåller så kallade frihandelsavtal allt längre gående investeringsskyddsavtal. Politiker ska inte ostraffat kunna ändra regelverk så att investerande bolags vinster går upp i rök genom hårdare miljökrav eller till exempel klimatrelaterad lagstiftning. Avtalen innebär att det är okej att avreglera och sälja ut, men att återföra det som privatiserats till offentlig ägo är svårt, eller rent av omöjligt.

Det är en sorts ideologi som bygger på att större hänsyn ska tas till ägare av kapital än till samhällsmedborgare. Därmed har de stora bolagen, med de stora resurserna, getts möjlighet att ta stryptag på demokratin.

Vackert är det inte.

Självklart har dessa för demokratin avgörande frågor inte varit upp till något större debatt i Sverige. För hur skulle det se ut? Medborgarna hade ju kunnat sätta sig på tvären. Och de borgerliga äter gärna ur Timbros hand. Men Socialdemokraterna, vad har de för sig annat än att upprepa mantrat om vårt beroende av frihandel när strypkopplet dras åt genom att dessa förvandlas till maktförskjutningsavtal?

Sverige har – också den rödgröna regeringen – således varit tillskyndare av denna typ av avtal. Så när nu Huawei stämmer staten så bör jourhavande politiker nicka bifall, det är ju i linje med vad man själva förespråkat.

Huawai har anlitat en av de främsta advokatbyråer som finns för detta ändamål. De hänvisar till ett investeringsskyddsavtal som uppdaterades 2004. Förfarande sker alltså inte i vanlig domstol, än mindre transparent. Någon rättspraxis finns inte.

Jublar svenska politiker över sin egen naivitet?

När marknadstänkandet tuggat i sig medborgarperspektivet händer något med samhället och hur tankefigurer byggs upp. Det är därför jag tvekar inför idén om dödshjälp. Något jag aldrig tvekat inför om vi levt i ett gott samhälle där medborgarperspektiv varit norm.

Vi sitter på onekligen på ett sluttande plan. Där frihet och rätt för kapital dränerar frihet och rätt för människor. Hur vore det om den politiska debatten skulle handla om det. Möjligen skulle många överraskas av att det vore en hel nudistklubb som avlöste varandra i talarstolen.