Som kanske förnyas ännu mer om Rebecka Weidmo Uvell lyckas komma in i riksdagen. Då tar hon med sig sin övertygelse att Socialdemokraterna importerar invandrare för att kunna använda dem som röstboskap i utbyte mot generösa bidragssystem.

Det här ligger helt nära Sverigedemokraternas förvissning om ett pågående folkutbyte. Snart heter ju alla under 70 år Muhammed. Snart får alla ett Jimmie moment när de går in i butiken och bara hittar harissa och en sockrig baklava. Mångkulturen stöper om nationen. Sverigedemokraterna skyller på sjuklövern, på vänsterliberala komplexet och dess lojala batikarmé av sojapojkar och handhjärtande tanter. Deras vänner ännu längre ut i rasismen anklagar globalisterna (judar).

Steget är inte långt när debatten blivit till ett stup.

Bara ett steg till och sedan inget som bromsar.

Förrän du till sist landar.

Frågan är var du landar.

Undergångstematiken är så stark, så självförstärkande, att mer extrema kretsar redan är säkra på att Sverige har gått förlorat. Det enda som återstår är att bilda en motståndsrörelse. Samla spillrorna. Rygg mot rygg. Last man standing.

Jag hoppas verkligen Säpo följer det som händer.

Den militanta retoriken.

Hur radikaliseringen får näring från etablerade opinionsbildare och politiker.

Hur en grupp verkar uppleva att allt som sker och sägs legitimerar deras ideologi.

Nyligen publicerades ett slags manifest i bloggform, författat av en av de värsta och mest fanatiska rasisterna som trålar sociala medier. Men han var för inte så länge sedan migrationspolitisk talesperson för Medborgerlig samling. Det berättar något om det partiet. Det berättar också om att en given destination – efter att ha fallit genom olika nivåer av högerextremism – är etnisk separatism.

Hans utgångspunkt skulle komma från en moderat. Eller kristdemokrat. Eller sverigedemokrat.

”De negativa följdverkningarna av Sveriges strategi att befolka landet med i hög grad bidragstagande och lågkompetenta människor ifrån tredje världen blir allt mer påträngande.”

Så vad återstår för den som slagit i den rasistiska botten och anser att etablissemanget saknar vilja att ”återbalansera Sverige”?

Omgruppera.

Bilda en enklav.

”Detta innebär att vi förflyttar fokus och mål för vårt arbete ifrån det kakafoniska Sverige som helhet, till en avgränsad geografisk yta, där vi i kraft av stort mantal kan ta den administrativa och på sikt strategiska ledningen.”

Det skulle bli delar av Skåne och Blekinge, tänker han sig. Städerna får inte vara med. Ystad är för mångkulturellt? Tydligen även hela Österlen. Depraverade stockholmare i linnekostym är ej välkomna. Men i aktuella kommuner ska ”Sverigevänner” flytta in och ”maximera det patriotiska utfallet”. Förbjuda islam och främmande kultur. Driva ut invandrare med ”lösningar som är någorlunda acceptabel för alla inblandade”.

Skapelsen ska kallas Nya Scania.

”Målet är att genom kompetens och visdom bygga ett samhälle i världsklass, där vi kan mäta oss med de bästa i samtliga kategorier: kunskap, näringsliv, infrastruktur, livskvalitet, styrka och så vidare.”

Han föreställer sig hur det omkringliggande, defekta Sverige sedan faller sönder. Med hjälp av Nato ska då enklavens stormtrupper kliva in och göra det som krävs.

Det är en ultrarasistisk fantasi.

Det är en perifer röst, en fullgången haverist. 

Men.

Hade han tänkt så här om han inte sett vad som håller på att ske i Staffanstorp, Skurup och Sölvesborg?

Hade hans radikalisering sett likadan ut om det inte vore för den offentliga, accepterade debattens radikalisering?

Jag har svårt att skaka av mig dessa drömmar om vit separatism och motståndsrörelse. Det har också alla som bor i Ludvika och ställer sig i vägen för inflyttade nazister. Till sist finns minimalt avstånd mellan ord och våld.

Det kan aktivera grupper.

Det kan aktivera enskilda individer.

Det är inte första gången. 2018 avslöjades att det borgerliga nätverket Hållbart Sverige ville “förhindra att svensken blir en minoritet i sitt eget land” genom att bilda ”svenska kolonier”, konkret valfuska sig till att ta över en kommun och sedan mota bort invandrare och sabotera för staten.

Det är ett mytologiskt Sverige med bullerbyar och spettekakor.

Det är ett Sverige som Mattias Karlsson (SD) längtar efter när han i dokumentären om sin politiska gärning inte kan bestämma sig för om det är okej att en alpacka betar en småländsk hage.

Men det är också förbannat obehagligt.

Uppviglande. Utlösande.

Deras dröm är en mardröm.

För en sak vet vi med säkerhet.

Idén om sista striden har ödesdigra konsekvenser om den får fäste i fel hjärna.