Själv stretar man på. Alla som kan arbeta ska arbeta så det är ju bara att göra. År ut och år in i arbetslinjen. Förutom förra året för mig i och för sig, för nästan hela det året spenderade jag sjukskriven för utmattning efter att ha slitit ut mig… i arbetet. Varken kroppen eller hjärnan ville längre. Det blev till att inställa sig i rehabiliteringsprogram med tillhörande mindfulness och avslappningsövningar. Gruppterapi med åtta andra kvinnor och två män för att filosofera om hur det kunde bli som det blev. Och prata om metoder för individuella lösningar på strukturella problem.

Sjukskrivningarna för stress och utmattning rusar i höjden och framför allt är det kvinnor som drabbas. Över 30 000 personer sjukskrivs varje år för det som i folkmun brukar kallas för att ”gå in i väggen”. För kvinnor är utmattning och stress nu den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Och efter långa sjukskrivningar går många tillbaka till samma kassa arbetsmiljö som orsakade allt. Var fjärde blir sjuk igen.

Samtidigt undviker var femte arbetsgivare medvetet att följa gällande lagar och regler för att öka sin konkurrensfördel. Det märks. Ungefär hälften av alla som arbetar känner sig varje vecka uttröttade i kroppen eller trötta och håglösa, enligt Arbetsmiljöverkets officiella statistik. Strax över hälften säger att de upplever att de har en för hög arbetsbelastning. Allra vanligast är detta hos kvinnor, som också i större utsträckning än män blir utsatta för våld eller hot om våld i arbetet. Kvinnors arbetsbörda är tyngre än mäns. Kvinnor slits ut på arbetsmarknaden i högre utsträckning än män och utför fortfarande majoriteten av allt det obetalda arbetet på hemmafronten.

Onekligen är arbetslivet inte byggt för att i princip någon – och särskilt inte kvinnor – ska kunna klara sig igenom det med hälsan eller livet i behåll.

För ett år sedan blev det lag på att årligen undersöka löneskillnader mellan könen. När Unionen undersökte hur detta efterlevdes på arbetsplatserna visade det sig att bara runt hälften av arbetsgivarna hade gjort det. Kvinnor tjänar fortfarande miljontals kronor mindre än män under ett arbetsliv. Och dessutom har kvinnor, oavsett arbetare eller tjänstemän, mindre makt och inflytande på sina arbetsplatser än män har. Kvinnor blir inte chefer i lika hög grad heller och faktum är att vi genomgående och i alla sektorer hamnar på lägre befattningsnivåer än män. Mansrövar fyller ut åtta av tio bolagsstyrelsestolar.
Förra året avslutades med att i princip alla branschers kvinnor gick ut i upprop mot de utbredda sexuella trakasserier och övergrepp man utsätts för på arbetsplatser runt om i landet.

Och döm om förvåningen eller snarare bottenlös besvikelse när Ylva Johansson (S) mitt i allt basunerar ut att strejkrätten, för alla, kanske ska dras in för att näringslivet – med en sur arbetsgivare i Göteborgs hamn i spetsen – tycker det. Inte ens något så grundläggande ska man få ha. Bara gå dag ut och dag in, till arbetet, hålla käften, stå med mössan i hand och ta de villkor och den arbetsmiljö som bjuds, ungefär.

En gång stred sossarna för strejkrätten. Den som hamnarbetarna använt sig av i 37 timmar mot en arbetsgivare som lockoutat dem i 420 timmar. Framtidens arbetsgivare ska kunna teckna billigast möjliga kollektivavtal och det ska inte protesteras en jävla massa.

Nu har politikerna bestämt att vi ska jobba längre oavsett hur svårt det är att tänka sig hur det skulle kunna gå till. Arbetslivet ska ta slut tidigast vid 64 års ålder. Sedan väntar äntligen ett liv i lyx och behövlig avkoppling. Skoja bara. Ekonomisk misär, slantvändande och hushållskalkyler som aldrig går ihop är vad som väntar. Föga förvånande också, särskilt för kvinnor.

Staten kunde redovisa ett budgetöverskott på 61,8 miljarder kronor för förra året. Och vad fan får vi för det?