Det är inte raketforskning. Ändå är det här mindre prioriterat än saker som, ja, raketforskning: om man investerar i cykling börjar fler att cykla. Det har man förstått i bland annat Paris, där användningen av cykelbanor har fördubblats (!) på ett år.

Här har man massivt förstärkt infrastrukturen. Fler skyddade cykelfält, fler cykelparkeringar. Det handlar om principen inducerad trafik: att det man bygger för är det som ökar. Mer bilväg: mer biltrafik. Mer cykelväg: mer cykeltrafik.

Så hur gör vi i Sverige?

Trafikverket har en prognos om 25 procent mer biltrafik till 2040 och planerar sina investeringar utifrån det. Cykel är knappast ett prioriterat område för regeringen, trots att potentialen är enorm: sex av tio resor kan göras under 15 minuter med cykel.

När högerns cykelriddare PM Nilsson blev vd för Timbro hoppades jag på en positiv utveckling av tankesmedjans klimatpolitik. I stället fick vi Timbro miljöinstitut, delvis lett av kärnkraftsfanatikern Simon Wakter, som inte driver frågan om bilfria städer och ökad cykling. Det blev bara ytterligare en kärnkraftsröst.

Det är ingen nyhet att regeringen lägger alla ägg i elektrifieringskorgen, trots att fler åtgärder krävs. Biltrafiken måste minska, vilket trafikforskare krävde på SvD debatt tidigare i år. Det behövs ett slutdatum för bilstaden.

I Stockholm har det rödgröna styret försökt, bland annat genom att lansera ett nytt hyrcykelsystem. Den insatte vet att det snabbt blev pannkaka, och nu står staden utan cyklar.

Intentionerna var goda. Men det är inte lätt för kommunerna att ta sig bort från bilismen när regeringen och Trafikverket tvärtom slåss för den.