Två år senare, i sitt årliga tal till nationen, beskrev president Obama hur förnybar energi hade börjat växa i USA. Det viktigaste var inte dock inte att USAs regering insett solenergins möjligheter utan att Kina också gjort det. Efter att ha beskrivit framstegen avslutade Obama:

”Så länge Kina satsar allt de kan på ren energi så måste vi också göra det.” 

År 2017 hade USA och Kina nått initiativets mål för kostnaden.

Den industriella utvecklingen har fortsatt. Solel kan nu byggas utan subventioner i stora delar av världen. Utbyggnaden begränsas av att få ser möjligheterna, och av desinformation för att rädda gamla kärn- och kolkraftverks värde.

Trenden fortsätter både i Kina, USA och Europa. Första kvartalet i år minskade fossil elproduktion i Kina med över 100 TWh jämfört med 2019, medan sol och vind ökade. Trots Trumps försök att rädda koleldningen genom att ta bort miljökrav minskade fossil el i USA med 50 TWh. Sol- och vindel ökade samtidigt så att förnybar el, för första gången under ett kvartal, levererade mer el än kolkraft i USA. I Europa minskade fossil- och kärnkraft med 20-25 TWh vardera medan vind och vatten gav vardera 20 TWh mer än förra årets första kvartal.

Sol- och vindel kommer att växa allt snabbare i världen. Energianvändare kommer hellre investera i lönsamma solceller och vindkraftverk än vara beroende av att fortsätta betala för bränslen. Men, även om de förnybara energikällorna är gratis måste man betala för tekniken att omvandla energin till el eller bränslen.

Det var kampen om att kontrollera tekniken Obama syftade på i konkurrensen med Kina. Idag ser vi att Kina blivit bäst på att utveckla energiindustriell kapacitet. Kina är produktionstekniskt ledande i fråga om solceller och batteritillverkning, och står för huvuddelen av världens tillverkning. USA har tappat det mesta av sin teknologiska ställning på energiområdet vilket illustreras av General Electrics problem.

Dansk vindkraftindustri är däremot världsledande. Den växte fram ur folkrörelsedrivna pionjärprojekt, och de stödsystem för vindkraft som följde i Danmark. Vestas levererade 2019 flest vindkraftverk i världen. Siemens-Gamesa, som baseras på det som en gång var danska Bonus, var näst största leverantören. Först på tredje plats kom kinesiska Goldwind. 

Den svenska generation som underskattade möjligheterna för förnybar energi gav möjligheten till Danmark att bygga upp en industri som nu sysselsätter 30 000 personer och exporterar för 50 miljarder kronor per år.

Värdet av att ha utvecklat modern energiteknik har varit tydlig de senaste åren då bristen på batterier begränsat biltillverkarnas möjligheter att leverera elbilar. De asiatiska länderna säljer hellre elbilar till konsumenter i Europa än batterier till EU:s biltillverkare. 

Att globalisering och frihandel sällan fungerar rättvist var svårt att tala om här, när Europas länder hade makten att använda frihandeln till sin fördel. Men när tidigare fattiga länder i Asien som satsat på aktiv industripolitik snabbt blivit mäktiga går det lättare. 

Maktskiftet märks vid kriser. Vid finanskrisen 2008 var det indiska Tata som billigt köpte Jaguar och Land Rover, medan kinesiska Geely köpte Volvo Cars. Makten kunde flyttas Asien.

Coronakrisen har också minskat priset på företag. Nu år det kontrollen över företag som har utvecklat informationsteknik och modern energiteknik som det ger makt att köpa upp.

EU vill utveckla Europas industriella kapacitet, och kontroll över viktig energiindustri. Det gäller batterier där Europa snabbt bygger industriell kapacitet. Näst i tur står industrialisering av vätgasteknik där billig förnybar elproduktion med sol och vind öppnar för produktion av bränslen som kan ersätta fossil energi.

I Sverige har vi gamla exempel på hur staten via Televerket fungerade som en krävande utvecklande kund för Ericson och tidiga Volvo, medan Vattenfall gjorde detsamma för Asea och hjälpte Volvo med utvecklingen av säkerhetsbälten. Det skapade framgångsrika exportföretag som bidragit till Sveriges välstånd.

Satsningen på att utveckla kärnkraft blev mindre lyckad och har skrämt en generation svenska politiker och akademiker till industripolitisk passivitet.

Nu är det dags för en ny generation politiker att våga investera i företag med den moderna energiteknik som löser resurs- och miljöproblem, och för statliga aktörer att köpa deras produkter.

Det är både mer realistiskt och angeläget än att åka till månen.