Men poängen är inte att jag ändrat uppfattning, för det har jag nog egentligen inte, men att jag förstått att den här frågan – som är så svår och så viktig – förtjänar mer än låsta positioner.
Nej, alla som lyfter narkotikans ekonomi som en faktor i ett allt blodigare gängvåld, och som refererar till internationella försök med legalisering, är inte agenter för rätten att själv kunna röka på överallt och hela tiden.
Poängen är snarare att jag inte vet vad jag tycker. Jag följer däremot utvecklingen. Läser studier, granskningar. Drar slutsatser när det är möjligt. Öppnar upp för att revidera tidigare ställningstaganden.
Som man gör.
Om man inte är fundamentalist.
Jag är definitivt påverkad av att ha rapporterat om narkotikapolitik i snart 20 år. Jag har sett dem passera förbi, ansvariga statsråd. Jag har sett beroendeläkare fly landet för att de kvävs här, för att deras forskning om exempelvis skademinimering kolliderat mot den förhärskande doktrinen om nollvision. Ingen ska ju missbruka. Samhällets metod är därför repression. Alltid.
När jag intervjuat ministrar som bland andra Morgan Johansson (S) om överdödlighet och stigma har det ofta varit som att möta mitt eget tonåriga jag. Knark är bajs. Men knarkare dör ju som flugor för att de inte får hjälp? Knark är bajs. Vad ska Sverige göra nära andra länder börjar experimentera med att avkriminalisera bruk eller legalisera marknaden för cannabis? Knark är bajs.
Det är inte så konstruktivt. Och det tystar debatten.
Hur många röster ska rensas ut på grund av den moralism?
Sara Skyttedal (KD) är den senaste. Hon ogillas av sin partiledare, det finns även andra konflikter som spelar in – men avgörande för att hon inte får förtroende att kandidera till Europaparlamentet en gång till är de utspel hon gjort kring narkotikapolitik, inte minst här i Dagens ETC.
I januari berättade hon för vår reporter Olof Klugman att hon anser att allt bruk av narkotika – avsett substans – ska avkriminaliseras. Det är den som säljer kokain, heroin eller vad det nu än må vara som ska straffas.
”Det handlar om att skydda samhällets mest utsatta”, sa Sara Skyttedal.
”Även om det inte är en magisk lösning tror jag att det kommer att vara en viktig del av en mer skademinimerande narkotikapolitik, att missbrukare får hjälp istället för att buras in.”
Hon fick den direkta frågan:
När rökte du själv en joint senast?
”Ja du. Du är faktiskt den första journalist som frågar. Jag tycker att det är positivt att debatten inte handlar om det. Det var kanske ett halvår sedan. Det är irrelevant. Jag har aldrig använt cannabis i Sverige utan bara i länder med en annan lagstiftning.”
Nu kastar partiet ut henne med huvudet före. Det är ingen slump. Tvärtom, en källa inom KD bekräftar för mig att intervjun varit en starkt bidragande orsak till att hennes förtroende förbrukats. Dels utspelen om avkriminalisering och legalisering, dels att hon erkänner att hon rökt en joint. Speciellt det senare.
”Då är det tack och hej”, säger källan.
Jag beklagar att Sara Skyttedal gör sorti på det här sättet.
För bakom partiets beslut ligger något slutet och intolerant som är ett problem långt utanför kristdemokratin.
Jag har varit inne på det i tidigare ledare. Ett repressivt system har alldeles för länge ledsagats av en repressiv och hätsk debatt. De börjar bli många, politikerna som fått känna på konsekvenserna. Gabriel Wikström (S) är en, Andreas Schröder (MP) en annan.
”Narkotikan idag är billigare än för 30 år sedan, tillgängligheten är högre, konsumtionen har inte gått ned och de kriminella gängen har blivit våldsammare. Det här tyder ju på att den politik vi har fört, den har inte fungerat, inte uppnått det vi velat”, sa Schröder till Ekot år 2017.
Han petades ner på riksdagslistans omöjliga halva som straff.
Andra länder klarar av att ha sansade diskussioner om det här.
Sverige särskiljer sig på ett negativt sätt.
Trots att alla, innerst inne, vet att den modell som praktiserats sedan ett halvt sekel inte fungerar.
Det börjar faktiskt bli riktigt ovärdigt.
Och osmart.
