Den spontana reaktionen är ett utstötande av fascismen ur den gemensamma kroppen: ”Det här hör inte hemma i en demokrati.” Men att låta både tanke och handling upphöra därvid är otillräckligt när det också är akut nödvändigt att förhålla sig till de utmaningar som fascismen ställer demokratin inför.
Här är ”liberalism leder till fascism” ett användbart citat. Det gamla vänstermemet syftar på hur djupnande samhällsklyftor gödslar för uppkomsten av fascistiska strömningar. Framför allt bör det kanske läsas i relation till filosofen och sociologen Theodor Adorno, som menar att fascismen alltid redan ryms inom den liberala demokratin. Förståelsen av fascism som något artfrämmande som behöver stötas ut missar målet och underminerar just det som man vill försvara.
För Adorno är demokratin ett ofärdigt projekt i förhållande till sina högt ställda ideal. Förutom att den är sårbar och kan missbrukas, bryts den frekvent mot en ofullkomlig praxis. I en ständigt exkluderande gest väcker den missnöje, opposition och längtan efter illiberala lösningar. När diskrepansen mellan mål och verklighet blir alltför smärtsam krisar den. Ett försvar för demokratin behöver därför också konfrontera sina orealiserade ideal.
Denna tes bekräftas sorgligt nog av utvecklingen idag. Nyliberal rovdrift har nått vägs ände och fascistiska massrörelser kan varken sägas utgöra en historisk parantes eller ett exceptionellt undantag från den liberala demokratin. Fascismen behöver förstås ett symptom på demokratiska misslyckanden.
En av grundorsakerna till misslyckandet är, utifrån Adorno, den liberala demokratins drift till standardisering av människor såväl som objekt till varor. Ett tillstånd som fortgår i en kultur av konformism och underkastelse, där samhället försvagat alla möjligheter till meningsfullt motstånd. Fascismen är, bortom sin distinkt politiska form, en radikalisering av vad samhället redan är: kallt, repressivt och hänsynslöst. Den utgör också en regression med ett våldsamt nedstigande i arkaiska former av kollektiva beteenden. Människan är inte mer irrationell än det sociala sammanhang hon lever i.
Mantrat om en nationell gemenskap sker mot en bakgrund där staten försvagats och inte förmår värna sig mot marknaden. Nationalstaten antar formen av en mytisk entitet, flitigt återgiven genom en överdriven och bombastisk retorik. Vi rör oss i fantasins domäner, med en märkligt urvattnad och repressiv politik under fötterna. Banden till rörelsen eller ledaren vilar inte heller på rationella grunder. Den är driftsstyrd och varje försök att förklara en fascistisk massrörelse utifrån traditionella kategorier såsom nyttomaximering är därmed dömt att misslyckas.
De nationalistiska fantasmerna knyter an till ett av fascismens mest utmärkande drag: ett element av overklighet. Politiken töms på innehåll och ersätts med massiv propaganda. En estetisering av politiken där vi idag ser hur signalpolitiska utspel, tradwifeideal och hypermaskulinitet intar ett framträdande utrymme. Bortom detta saknar fascismen högre syften och reducerar politiken till att uteslutande kretsa kring ren makt och dominans. En ideologiskt flexibel praxis utan egentliga idéer.
Regressionen behöver motverkas. Det viktigaste att ta med sig från Adornos kritik är att fascismen inte enkelt kan ansas bort från en i övrigt frisk organism. Om SD skulle kollapsa redan imorgon är det heller inte önskvärt att bara fortsätta som förut och återuppta den politik som gamifierar alla aspekter av människors tillvaro. Vi kan inte fortsätta sälja ut det som återstår av välfärden, sabba vård, skola och omsorg, försvaga arbetares rättigheter och villkor, exploatera papperslösa, trasa sönder sociala försäkringar, hetsa anställda till samvetsstress och utbrändhet, strunta i att bygga billiga bostäder för vanliga människor, jaga sjuka, pappers- och arbetslösa. Vi kan inte ta ifrån människor alla former av värdighet och möjligheter till ett rimligt liv och därtill påstå att det utgör den enda rimliga väg som den liberala demokratin rymmer.
Den som på allvar vill rädda demokratin behöver göra upp med föreställningen om att det går att bota den utan att åtgärda dess brister.
