När jag skrev talet dagen innan tänkte jag först att jag ändå skulle vara lite återhållsam med min Nato-kritik, eftersom jag fruktade att många åhörare i publiken kanske skulle känna sig förorättade av hård kritik mot S-ledningen för att den genom sitt tigande, och det teaterstycke som kallas säkerhetspolitisk dialog, i själva verket lämnat över hela frågan till förespråkarna på högerkanten. Dessa har ju ensamma fått forma opinionen i frågan. Och intensiteten i framförallt Moderaternas Nato­-vurmande ger intryck av att de i denna fråga äntligen hittat ett sätt att kanalisera åtta års frustration över att inte ha regeringsmakten.

Men det kändes verkligen att allians­frihetens idé hade en stark genklang i första maj-publiken. Det gladde mig, samtidigt som den ödesmättade känslan är den att S-ledningen redan har bestämt sig för ett medlemskap. 

Det kanske främsta skälet till det är valtaktiskt. Nato-frågan skulle, tror man, vara störande i en valrörelse där partiet vill ha helt andra frågor i förgrunden, frågor som lättare kan hänföras till vänster-högerskalan. Själv menar jag förstås att Nato och alliansfrihet är en genuin vänster-högerfråga. Nato innebär att vi träder in i en kärnvapenallians och att arbetet för fred och nedrustning efter det kommer att försvåras. Ett medlemskap innebär också att Sverige tydligt inrangeras i den världsbild och den militärmakt som är USA:s.

Men det var egentligen inte de där argumenten som jag efter mitt tal tänkte så mycket på. Jag tänkte på – identitet. Den långa traditionen av alliansfrihet (och tidigare också neutralitet) har format generationer medborgares syn på sig själva och det land de lever i. Kommer man utomlands är det fortfarande så att Sverige förknippas med en stark välfärdsstat – vilket inte längre är helt sant, tyvärr – och just med den frispråkiga roll som alliansfriheten länge gav oss. Visst har den urholkats kraftigt sedan många år, med långtgående samövningar med Nato-länderna och med ett värdlandsavtal. Men någonstans har den där identiteten överlevt. 

Den har fått många svenskar och i synnerhet socialdemokrater att känna ett mått av stolthet över att det egna landet går sin egen väg, vare sig det handlat om att erkänna Palestina eller bedriva en feministisk utrikespolitik.

Inom loppet av några veckor kommer nu den identiteten att raderas ut. Sverige blir ett medelmåttigt mainstreamland. Nej, jag menar inte att detta är den allt överskuggande aspekten på ett troligt Nato-inträde. Men jag tror att det kommer att spela roll. 

Varför ska den som är 16 eller 20 år och är ordinärt radikal som ungdomar i den åldern ofta är, söka sig till socialdemokratin framöver? Jag tror verkligen att när socialdemokratin förlorar en så pass viktig del av sin identitet vid en tvär omkastning i säkerhetspolitiken, blir det svårare att få med sig samhällskritiska unga människor, vilket är svårt nog redan nu.   

Att hela detta drama dessutom går extremt snabbt och drivs igenom under den svåra kris och det lidande som det ryska anfallskriget mot Ukraina skapat, inger knappast något långsiktigt förtroende för det gamla arbetarpartiets visionära kapacitet.

Lägg till denna troliga identitetskris årtionden av undfallenhet hos socialdemokratin när det gäller marknadens inträngande i välfärden och de 542 miljardärer (eller ska vi kalla dem oligarker?) som Sverige numera kan ståta med på grund av stora skattesänkningar för de rikaste – ja, då är det verkligen inte så förbannat mycket som en svensk socialdemokrat kan känna stolthet över.

Jag är tyvärr rätt säker på att Sverige hamnar i Nato. Men det är en stor pinsamhet att S-ledningen, eller hundra riksdagsledamöter och mängder av lokala politiker, mumlar så starkt i frågan att det redan från början låtit som ett ja till Nato. 

Sverige och social­demokratin kommer vid ett Nato-inträde att mista en viktig del av den egna identiteten. Det är ingen småsak. Det är både en minnesförlust och en framtidsförlust.