Sverige är fantastiskt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det ideologiskt nyliberala 80-talet symboliseras av Björn Borg. Vad tyngd han ser ut på nästan alla bilder som finns av honom utanför tennisbanan! Han ser nästan aldrig riktigt befriat glad ut. Jag är övertygad om att det var den nya penningcirkusen omkring honom som berövade honom hans glädje. Han blåstes upp till ett varumärke och krymptes som människa. För tenniskarriärens skull hade han avsagt sig all utbildning och han blev sinnebilden för en människa som förstörts av pengar. Men det är också slående att han kallades in för att marknadsföra Sverige.
Jag gillar inte ordet globalisering. Det borde heta världskapitalism, för det är vad den så kallade globaliseringen till största delen handlat om: Varornas, kapitalets och valutornas fria rörelser över alla gränser. I en sådan värld tycks nationalismen frodas mer än någonsin. Vi – jag menar ”vi” – måste ju konkurrera på en världsmarknad. Varje nation blir ett företag som måste slå sig fram i den hårdnande konkurrensen. Det är Jan Björklunds syn på skolan: utbildning har inget egenvärde utan är i slutändan till för att konkurrera med fabriksnya genier från Kina.
Under den långa efterkrigstiden klingade överallt i västvärlden den öppna nationalismen av. När Olof Palme talade väl om Sverige kunde han, med en sensibilitet som i dag (efter alla dessa Almedalstal) säga om Sverige: ”Sverige är ett fint land.” Det är så vackert sagt, så föga chauvinistiskt, så liksom blygsamt i jämförelse med den kanonad av nationell retorik som hördes från alla partiledare utom Jonas Sjöstedt under den gångna Almedalsveckan.
På 80-talet blev Sverige fantastiskt och det skedde samtidigt som jämlikhet och välfärd råkade i vanrykte. I dag anser sig alla nationer vara fantastiska och man ser hur tänkandet rör sig ner i ett träsk av konservatism: Nationen som ett begrepp utanför historien, ja nationen som den plats där våra söndrade själar äntligen kan få ro. USA, världskapitalismens hegemon, är i själva verket mer nationalistiskt och patriotiskt än självaste Ryssland.
Men nationer är historiska skapelser. De har en födelse och de kommer en gång att upphöra (fast det är långt dit). Kärnan i dem är det våldsmonopol som stavas staten. Vad är staten? Staten kan betraktas som den segrande maffiakungen, den som skaffade sig monopol på indrivandet av skatter mot (det sällan uppfyllda) löftet om att leverera beskydd till undersåtarna. I södra Italien (eller Somalia, eller Afghanistan) ser vi ett näraliggande exempel på ett samhälle där staten i realiteten inte förmått erövra det där våldsmonopolet; istället konkurrerar olika maffiafamiljer om att leverera ”beskydd” till befolkningen. Mer eller mindre regelbundet hemsöks södra Italien av våldsvågor som består av interna uppgörelser mellan stridande maffiafamiljer på en marknad där inga regler för våldsamvändning existerar, där revolvermynningen är ett effektivt säljargument. Maffiastrukturen hämmar effektivt alla ekonomiska framsteg. Det finns ju bara två sätt att öka den egna rikedomen: genom att producera eller genom att stjäla. Den som ostraffat kan använda våld för att berika sig gör ofta det, vilket inte uppmuntrar företagande eller social utveckling.
När staten under loppet av några sekler i Västeuropa tog kontroll över våldsutövandet lades grunden till en välståndsrevolution utan motstycke i världshistorien. De kringresande privatarméerna försvann, vapnen lämnade till slut gatorna. Den allmänna värnplikten infogade även själva masshandhavandet av vapen i en framväxande demokrati. I det långa perspektivet har västvärlden därför präglats av en långtgående avprivatisering och det är egentligen först under senare, nyliberala årtionden som den processen börjat rullas tillbaka.
Under 1900-talet erövrades staten mer och mer av befolkningen och av väljarna. I ökande grad blev denna stat därför ett mäktigt instrument för att fördela rikedomar mer jämlikt. Staten blev ett pragmatiskt verktyg för folkvalda och länge folkligt förankrade politiker. När staten nu försvagas, och Sverige till och med fått sina välfärdsoligarker, återstår bara den nationalistiska retoriken: Sverige är fantastiskt.
Allt detta nya tal om nationen är i den meningen ett symptom på tillbakarullandet av reformism, välfärdsstat och progressivt kollektivt handlande.
Och Björn Borg har, som människa, nästan upphört att existera. Hans namn står på ett par av mina kalsonger.
Sverige är fantastiskt.
