Ha! Lurad. Det är nämligen så det ser ut idag.

Jämställdhetsmyndigheten släppte precis en rapport som konstaterar att vi är långt ifrån jämställda. Förflyttningen mot jämnt uppdelad föräldraledighet står i princip still. Kvinnor utför större delen av det obetalda hushållsarbetet och tar störst ansvar för omsorg av närstående. 

Fortfarande.

Kvinnorna ägnar mer tid än männen åt dagliga sysslor: matlagning (81 respektive 65 minuter per dag), städning (54 respektive 35 minuter per dag), tvätt (25 respektive 13 minuter per dag). Männen ansvarar i större utsträckning för reparationer och underhåll, sådant som sker mer sällan.

Men kanske ligger det mest intressanta i det mjuka och diffusa.

Som i ansvaret för att se till att barnen kliver upp på morgonen, att de äter och duschar och mår bra. Kvinnor lägger dubbelt så mycket tid som män på omsorg. Det är mammorna som syns, mammorna som frågar, lyssnar och stöttar.

Eller i att förskolan, trots sin obestridliga betydelse för jämställdheten, upplevs olika av kvinnor och män. För kvinnor är det en källa till stress, kopplat till konflikten mellan arbete och familjeliv: att känna sig otillräcklig. Män upplever inte samma stress.

Ojämställdheten gör att kvinnor tillbringar mer tid i hemmet. Männen har större möjligheter att planera sin dag och vara hemifrån – och därmed göra karriär, bidra till utformningen av samhället. Det är en osynlig men inte obetydlig makt, och därutöver en förlust: barn anförtror sig sällan åt sin pappa, många män har ingen nära vän.

Kvinnorna har det primära omsorgsansvaret, även om relationen tar slut och föräldrarna separerar. (Trist då att sex av tio kvinnor inte har råd att skaffa eget boende vid en eventuell separation.)

Omsorgen sträcker sig inte bara till barnen, utan också till andra närstående. Med ökande omsorgsbehov får kvinnor svårt att upprätthålla balansen mellan förvärvsarbete och obetalt hemarbete. Och när resurserna till äldreomsorg minskar ökar kvinnors underordning. 

Nedmonteringen av välfärden är – också – ett jämställdhetssvek.

Jag tänker inte gå i fällan som är att uppmana kvinnorna till ansvar och förändring. Istället vänder jag mig till männen – och politikerna. 

Män: undvik att rösta på jämställdhetsfientliga partier. Det är svårare än man tror, bristande jämställdhet identifieras inte bara i vad politikerna säger rakt ut eller trycker på sina valaffischer. Bostadsmarknaden och äldreomsorgen, arbetsmarknadspolitiken och finanspolitiken. 

Mannens värld måste bli människans värld.

Politiker: det är inte trovärdigt att säga sig kämpa för jämställdhet om man samtidigt säljer ut hyresrätter, tvingar kommunerna att skära ner i äldreomsorgen och håller fast vid karensavdraget i slitsamma kontaktyrken (som ofta domineras av kvinnor). Eller om man samarbetar med, eller heter, Jimmie Åkesson.

Det går förstås även att ta ansvar som individ, på morgnarna och kvällarna, mitt i allt.

Jag fick en text skickad till mig för ett tag sedan. Fritt översatt från engelska: 

“När jag växte upp kände jag inga avslappnade kvinnor. Framgångsrika? Ja. Produktiva? Jättemånga. Oroliga, rädda och förlåtande kvinnor? Mängder. Men avslappnade kvinnor, som inte är rädda för att ta plats, som prioriterar vila, nöje, lek? Kvinnor som ger sig själva villkorslösa möjligheter att slappna av, utan skam, utan ursäkter, utan att behöva förtjäna det? Jag tror inte att jag någonsin mött en sådan kvinna. Men jag vill bli en.”

Citatet kommer från terapeuten och skribenten Nicola Jane Hobbs.

Jag menar inte att kvinnorna på egen hand ska strunta i att hämta ungarna på förskolan, sluta städa och börja spela tv-spel. Jag menar att männen – och politikerna – ska se till att de kan göra allt det där. 

När feminismen gått för långt kanske kvinnorna både orkar arbeta heltid och har någonstans att bo.