Den svenska arbetsmarknadsmodellen. Som bygger på förhandlingar och jämlikhet och samförstånd och fika. Den gillar ju alla. Den har tagit Sverige till toppen av många kreddiga topplistor i världen.

Modellen har tre grundläggande delar. Politiken är en av dem. De flesta partier säger att de värnar om den. Eller vill värna om den i alla fall. Arbetsgivarna, organiserade i arbetsgivarorganisationer, är en annan del. Och arbetstagarna, organiserade i fackföreningar, är en.

De två sistnämnda förhandlar med varandra om löner och villkor medan politiken inte lägger sig i. I sin tur kan politiken stifta lagar i de fall det behövs. Typ som med grundläggande anställningsskydd, fem veckors semester och föreningsrätt.
Om en del är försvagad funkar inte modellen som den ska.

Utan en av de tre delarna finns inte modellen alls.

Jag lägger ner mobilen. En medlem har hört av sig. Hon kom in extra till jobbet härom dagen och jobbade några timmar, men fick ingen lön. Pulsen stiger direkt. Ännu ett ärende. Ännu ett fel, kränkning, brott mot det kollektivavtal som gäller. Jag säger ”okej, vi ska självklart gå till botten med det här, du ska ha din lön”. Tankarna går vidare. Hur mycket ska det kosta att bryta mot vad vi har kommit överens om i den här modellen som alla alltså värnar om så mycket? Det gällde bara några timmars arbetstid nu, men tänk om det hade handlat om en hel dag, en vecka, en månad – utan lön. Som att det ens spelar någon roll. Om arbetsgivaren kommer undan med att låta någon arbeta utan lön i några timmar kommer den oftast undan med resten också.

Men så kommer det. Medlemmen är rädd och vill inte göra sig obekväm. Jag försöker förklara, intyga, att det inte är någon fara. Att det inte påverkar alls. Försöker lugna och övertala samtidigt. Saken måste rättas till. Det är så här man löser saker ju, i modellen! Och arbetsgivaren måste stå till svars för vad som hänt, det finns ingen annan rimlig lösning.

Jag har, otaliga gånger, försökt intala mig själv och andra att det omöjligt gör någon skillnad om man är medlem i facket eller inte. Eller är fackligt aktiv. För vi har jobbat så här i Sverige i hundra år och alla är så nöjda med det system vi har, typ. Men så har jag ju vetat hela tiden att det inte stämmer. För det påverkar i allra högsta grad, ändå.

Som till exempel när en av mina vänner blev fackligt aktiv och helt plötsligt fick gå från att arbeta kväll till att arbeta tidiga morgnar. Eller när en kille, också som nybliven fackligt aktiv, blev utskälld av chefen för att ha spenderat strax över två minuter på toaletten. Det var inte acceptabelt, tydligen, under arbetstid. Chefen fortsatte sedan att journalföra allt den fackligt aktive gjorde. Allt från antal centimeter i leendet mot gäster, till tid på toaletten, till ton i rösten som svarar i telefon.

Jag tänker på tjejen som kände sig tvungen att sluta på sitt jobb efter att ha blivit tafsad på, i och med att hon inte ville vara besvärlig och ta hjälp av facket. Och på honom som blev rasistiskt kränkt av en chef och tog hjälp av sin fackliga organisation för att få någon form av upprättelse. Hur han blev behandlad under tiden den långdragna processen var igång. Hur cheferna trippade runt på tå. Hur det snackades en massa skit. Hur alla skyldiga höll varandra om ryggen och försvarade varandra och hur företaget inte lyckades visa något annat än falsk omtanke. Det slutade med sjukskrivning. Och sedan fortsatte affärerna som vanligt.

Jag har förlorat så många kamrater i den fackliga rörelsen. Till utmattning, utbrändhet, depression, vanmakt, maktlöshet, ledsamhet och sjukskrivning. Sett så många vackla under arbetsgivares schemaändrande, villkorsfifflande och särbehandlande händer. Så många har gått under efter att ha blivit utsatta för konsekvenser som, självklart aldrig uttalat, beror på den fackliga verksamheten. Men ändå handlar, så uppenbart, om just det, alltid.

Alla som på riktigt påstår att arbetsmarknaden regleras av jämbördiga parter lurar sig själva. För i stundens hetta, när det står en facklig representant eller medlem mot en arbetsgivare så vet båda att arbetsgivaren håller motståndarens hela liv som gisslan. Det är inte jämna odds. De prickskjuter oss och försvagar oss på våra jobb och sedan klagar de högljutt när vi slår tillbaka med de krafter vi har kvar.

Så tänker jag på Svenskt Näringsliv och deras fina ord om hur vi ska värna om den svenska modellen igen. De pratar om ”tillsammans” som att vi och de ska gå på promenad men de skjuter oss i benen först, drar, pekar och skrattar och lämnar oss blödande och sen tycker att vi gick tillsammans ändå.
Vilket satans hyckleri.