Så han reste till Ukraina söndag den 20 februari, med tre andra svenskar, med målet att strida för Azov. Han själv har sin bakgrund i den högerextrema rörelsen. Det var så jag kom i kontakt med honom. När jag intervjuade honom första gången, för fem år sedan, var han fortfarande till synes övertygad nazist och drömde om ett väpnat uppror mot etablissemanget.
”Jag bara upprepade vad andra sagt”, berättade han strax före sin första vända som frivillig. Han tog avstånd, han kallade sig opolitisk. Att han skulle ansluta till Azov handlade om att han inte kände till något annat, och Facebook-kontakter från förut lovade att det skulle vara enkelt. ”Kom bara hit så får ni vapen och träning, det var ungefär det vi fick höra. Men det stämde inte alls.”
Ryssland invaderade på flera fronter. Ukrainas pressade armé hade annat att göra än att sysselsätta svenskar som ville ha ett avbrott från arbetslöshet eller att springa ekorrhjul mellan äta, sova, jobba. Efter någon vecka hade alla återvänt samma väg som de kom. Alla utom han.
”Jag är inte rädd för att dö”, sa han före avresan.
”Jag har aldrig varit så rädd som jag varit senaste månaderna”, säger han nu. ”Det har varit slumpen som avgjort. Den du står bredvid träffas. Han dör, du lever.”
Ändå ska han åka igen. Han förklarar det med att han känner en samhörighet med ukrainska folket. Han måste följa detta till slutet.
”Jag kommer att ställa upp. Ryssland måste förlora. Om jag skulle stanna i Sverige, överge alla jag stridit med, skulle jag skämmas för evigt.”
Han säger att han är en annan person nu än i februari.
”Jag kom dit som en clown, trodde jag skulle kastas in direkt i något tufft elitförband och bli hjälte direkt. Haha, vad höll jag på med!? Ukrainarna har varit jävligt hårda. De är tacksamma för att du kommer, men sedan är det upp till dig att bevisa vad du går för. Du får inget gratis.”
Han berättar vad han har gjort, det han får berätta. Lite av varje. Eftersom han har erfarenhet av tunga transporter har han kört både materiel och trupp, även sårade soldater. Han har hjälpt till att evakuera civila.
”Jag kommer aldrig att glömma deras ansikten. En soldat vet vad som kanske väntar, men barn har ju ingen aning om vad som händer, för dem är det bara kaos, hela städer brinner upp och skolkompisarna sprängs sönder och du ser hur trasiga ungarna blir, fy fan, det gör ont.”
Han har också deltagit i strider. Aldrig med Azov. Han beskriver sina intryck. Adrenalinet. En anspänning som ger helvetisk muskelvärk för flera dagar. Stupade kamrater. Fasansfulla skador av kulor och granatsplitter. Mentala sammanbrott. Att sikta mot en annan människa och trycka av.
”Klart allt det är vidrigt. Men ukrainarna som jag är med, de är helt vanliga killar, knegare och studenter och bönder, men de viker inte en tum, de dör hellre än att ge upp landet åt ryssarna. Det har påverkat mig. Det gör en starkare.”
Nu har han varit hemma några veckor. Ordnat med praktiska saker, träffat sin familj. Det senare har varit svårt. De vill inte att han ska åka. Det är bland annat på grund av dem som han vill vara anonym, för att skydda sina anhöriga.
”Morsan och farsan säger ju att jag är galen, de sitter hemma och ser på tv, varje raket ryssarna drar iväg tänker de landar på mig. Varje lerigt lik i ett dike skulle kunna vara jag. Jag förstår deras situation.”
Senaste dagarna har en video cirkulerat som av allt att döma visar hur en tillfångatagen ukrainsk soldat kastreras. Dessutom kom nyheten att ett stort antal ukrainska krigsfångar bränts ihjäl i sina baracker, enligt Ryssland på grund av ett ukrainskt angrepp, men det finns överväldigande misstankar om att Ryssland helt enkelt mördat dem. En svensk frivillig har även blivit gripen av ryska trupper i Donetsk och riskerar nu dödsstraff.
”För mig visar det bara hur mycket skit ryssarna sysslar med. Att de torterar och har ihjäl sina fångar visste jag redan, det har vi också snackat om, alltså vi soldater, om att det bästa man kan göra är att smälla av en handgranat eller liknande om det inte finns någon annan utväg. Jag vill inte bli skändad i sociala medier. Eller användas för utpressning mot Sverige.”
Vi pratar om löjtnant Edvard Selander Patrignani, 28, som nyligen dödades i strid. Om hur den ryska ambassaden skriver att han ”fått vad han förtjänade” och kallar svenska frivilliga för ”stridshundar”. Det gör honom bara mer övertygad om han måste till Ukraina igen. Även om hans föräldrar och syskon har gjort insatser för stoppa honom.
”De säger att jag verkar utbränd. Men du kan inte bara växla om och bli en skojig morbror som leker på badstranden och hänger med till McDonald’s. När jag inte är är där så är jag ändå där. Kriget slutar inte. Jag drömmer om det på nätterna. Jag kollar ständigt av hur fronten utvecklas. Det finns hos mig dygnet runt.”
Han säger att det provocerar honom, att livet i Sverige kan pågå som vanligt medan livet i Ukraina är sönderslaget, efter Butja och Mariupol, efter att Ryssland hånat en svensk som stupat, efter att Ryssland hotat med kärnvapen.
Jag berättar om en bild som jag fick mejlad till mig, från en ukrainsk bekant. En lycklig västeuropeisk familj som har semester. Men det sker på bekostnad av Ukraina. Lugnet flyter runt i spillt blod.
”Ja, klart som fan att de är frustrerade! Med mer hjälp skulle de kunna kasta ut angriparen, inget snack om den saken. Ryssarna måste ha otroliga förluster. Alltså, det jag sett… Vansinniga aktioner som inte han en chans att lyckas. Deras generaler bryr sig inte ett dugg om hur många de blir av med. Och det är problemet, att de kan skicka in nya hela tiden, plus Wagner och tjetjenerna och syrierna. Ukraina offras som det ser ut. Alla fattar att Ryssland inte vill ha fred utan vill förstöra eller lägga under sig så mycket av Ukraina man kan. Sedan kommer de att gå vidare.”
Så vad tycker han borde ske?
”Mer vapen, kraftfulla vapen, avancerade vapen. Kolla bara vad Himars (amerikanskt artillerisystem med lång räckvidd) gjort för att förändra läget. Sedan tror jag inte Putin ger sig förrän vapen kompletteras med trupper, boots on the ground, en insats från så många länder som möjligt. Det tror jag i och för sig inte kommer att hända. Som hur Tyskland kryper för att inte bli av med gasen. Det är riktigt äckligt. Det är fegt.”
Hur ska han göra om kriget pågår länge, kanske flera år?
”Jag stannar. Nu har jag sagt upp min lägenhet. Det här är vad jag gör.”
