Rot-avdraget ska sänkas för att finansiera nya hyresrätter, meddelade regeringen förra veckan. Alla högerdebattörer löpte naturligtvis amok samtidigt och bara det gör ju att man blir glad. Och spontant låter det kanske vettigt. Behovet av hyresrätter är akut på många håll. Och Rot-avdraget är en dyr subvention som framför allt gynnar välbärgade villaägare.

Men något känns ändå inte riktigt rätt.

Den sänkning som föreslås innebär att avdraget går från 50 till 30 procent men att taket på 50 000 per person och år är kvar på samma nivå. Det betyder att den snedfördelande effekten snarare förstärks i det som återstår av Rot-systemet. Den som gör stora lyxrenoveringar kommer fortfarande att kunna dra av lika mycket medan den som anlitar en hantverkare för en enstaka tjänst kan dra av mindre. Det görs heller ingenting för att inkludera hyresgäster eller för att föra in ett klimatperspektiv.

En progressiv regering skulle istället ta ett helhetsgrepp på hela det sumpträsk som vårt avdragssystem utgör. Rot-avdraget är ju nämligen i gott sällskap med exempelvis reseavdrag och ränteavdrag (SCB:s kartläggning som presenterades förra veckan visade på ett tydligt sätt det djupt orättfärdiga med våra subventioner av stora bostadslån). Den gemensamma nämnaren är att vi ogenerat gynnar höginkomsttagare och storstadsbor genom åtgärder som dessutom många gånger är usla ur klimatperspektiv.

Men vad borde göras mer än att ta bort eländet? I ett debattklimat där högern lycktas framställa sina avdrag som något som gynnar alla (trots att det räcker med ytterst modesta statistikkunskaper för att se motsatsen) måste vänstern också kunna presentera ett tilltalande motprojekt. För att hitta detta motprojekt tror jag att vi ska börja i en annan ände av veckans nyheter, nämligen i den klimatbarometer som WWF presenterade inför lördagens Earth hour.

Allt fler svenskar (enligt barometern) oroar sig allt mer för klimatförändringarna. Nästan 40 procent uppger att de till och med känt klimat­ångest. För mig som ständigt bär klimatångesten som en pickande fågel i bröstfickan är detta både befriande och förvånande. Liksom andra som brinner för klimat- och miljöfrågor känner jag mig nämligen rätt ensam. Stretande i en ständig sabla motvind. Men någonstans där ute finns det en stor folkmajoritet som delar vår oro. Och som är beredda på förändring. En majoritet uppger till exempel att de kan tänka sig ett konsumtionsfritt år (!). Inte för att just det är en praktiskt tänkbar lösning, men viljan till ”uppoffring” är ändå intressant. Frågan är vad vi väntar vi på? Varför händer inte mer? Det är uppenbarligen inte, vilket den gröna rörelsen ofta föreställer sig, brist på kunskap eller vilja som är problemet. Jag tror att det vi saknar snarare är just ett gemensamt och modigt politiskt projekt.

Vi behöver en politisk rörelse som stiger fram och länkar samman det gröna och det röda och vågar presentera visioner om ett nytt samhällsbygge. Som lyfter klimatfrågan vidare från individen och istället kanaliserar människors oro i en gemensam strävan efter ett annat sätt att organisera våra liv. Här skulle klimatfrågan inte längre vara en särbehandlad miljöfråga utan den fundamentala grunden för hela vårt samhälle. Enskilda människors miljöinsatser skulle vara en del av något större. Det skulle vara självklart att ekonomisk omfördelning inte bara är en rättvisefråga utan i högsta grad en nödvändig del i en grön omställning. Liksom för den delen satsningar på välfärd och kultur och allt annat som inte bara är trevligt och bra utan också mindre belastande på naturen jämfört med privat konsumtion. Inom ramarna för detta rättvisa gröna samhällsbygge är det lätt att förklara att Rot-avdraget (för att återknyta till detta med avdragen då) i sin nuvarande form inte alls passar in och att vi istället måste ha subventioner som både är rättvisa och som direkt gynnar t.ex. reparationer, energieffektiviseringar och uppsättning av solceller på taket.

Jag tror att en vänster som förmår formulera klimatfrågan på detta sätt inte bara kommer att nå hjärtat hos många med klimatångest utan också kunna vinna andra politiska strider.