Jag satt och fikade med en vän häromdagen vid Slussen. Hon är organiserad i Allt åt alla här i Stockholm. Vi diskuterade givetvis katastrofen som drabbar flyktingar. Nej, inte flyktingkatastrofen. För i ärlighetens namn har inte flyktingarna själva försatt sig i den här situationen. Det är politiken som har försatt människor i den. Hursomhelst, min vän sa något minnesvärt:
”Jag får gåshud och tårar av alla fantastiska människor som på olika sätt hjälper till med flyktingmottagandet. Man är så van vid att vara ensam, eller att det är samma gamla gäng. Nu är vi så många. Det är alltid något!”
För en nyliberal är solidaritetsarbetet ett bevis för att välfärdsstaten inte är nödvändig. Det skulle räcka med välgörenhet. Begränsa staten till nattväktarstat, och resten löser sig. Högerextremister har ännu inte hittat ett sätt att kriminalisera empati och det goda samvetet. Men solidaritetsarbete är mycket större än så. Det är socialism i praktik. När människor går ihop för att göra något gemensamt, trots regeringens totala misslyckande att hantera läget.
Regeringen har bundit sig alltför mycket vid EU:s byråkrati. Det finns givetvis förslag som är genomförbara, utan att behöva ta hänsyn till EU. Till exempel att höja flyktingkvoten eller att införa möjligheten att söka asyl på plats.
Låt oss ta boendet i Botkyrka som exempel. Aktivisterna har drivit ett boende länge, enbart på ideell basis. Dygnet är uppdelat i fyra pass, minst två volontärer ska vara på plats. Pengarna räcker inte till allt. Det är ett enormt arbete och det blir ohållbart till slut. En grupp aktivister kan inte göra statens jobb. Även om kommunen nu äntligen ska ge bidrag till att driva boendet, så räcker det inte. Det behövs en radikal politik från regeringens sida. Att delta på en manifestation för att välkomna flyktingarna räcker uppenbarligen inte. Det är politiken som avgör.
De enda som balanserat läget på sina axlar är de aktivister som har stått på Stockholms central. Och flera av dessa aktivister tillhör organisationer som kallats vänsterextrema av Mona Sahlin och högt uppsatta politiker. Regeringen (och för den delen Mona Sahlin) bör i det här fallet rikta ett stort tack till dessa aktivister.
Jag vill själv tacka alla krafter som gjorde allt som regeringen inte gjorde. Tack till alla som hjälpte till vid Stockholms centralstation dag in och dag ut. Tack Stockholms stora moské, Svenska kyrkan. Tack Allt åt alla som skjutsade flyktingar och hjälpte till med mycket annat. Tack ABF, Vänsterpartiet. Tack Advokatsamfundet, tack Röda korset. Tack vanliga, hyggliga människor som kanske inte röstar vänster men som nu betraktas som en del av PK-maffian.
Om vi sammanställer alla fina, individuella insatser, blir resultatet en underbar kollektivhandling. Det är just det som flyktingkritikerna vill förbjuda, kriminalisera. Det kan de inte. För människor samlas kring en bra sak: att hjälpa medmänniskor. Nu gäller det bara för regeringen att göra detsamma.
