Det var ett helt koncept: Från uniformer som noga skulle strykas till att kvinnor skulle ha scarf och männen skulle ha slips eller fluga. Mellan vår och sensommar skulle kvinnor med kjol som uniformsdel bära för huden neutrala nylonstrumpor, mellan höst och vår skulle nylonstrumporna vara svarta.
Att kollegans lila hår inte godkändes hade att göra med förlängningen av den aktuella klädpolicyn, som bland annat beskrev att såväl hårfärg som nagellack skulle hålla neutral färg, att synliga tatueringar skulle täckas (ofta med plåster eller bandage, vilket gjorde att en del såg aningen trasiga ut på jobbet) och att skägg skulle vara välvårdat, välansat och ”ej längre än till hakans spets”. Det kan för all del funderas över vad det innebär att ha skägg som ej är längre än till hakans spets. Är det hakans spets och nedåt? Eller åt sidorna?
Vi var lågbetalda knegare på en arbetsplats som enligt vad högsta chefen proklamerade vid ett tillfälle skulle ha ”grand-hotel-feeling”. Det var viktigt att styra hur vi klädde oss och hur vi såg ut i övrigt. Jag fick min fackförbundspin kallad för tingeltangel där. Den skulle tas av. Det vägrade jag.
De flesta som arbetat i serviceyrken har stött på någon variant av klädregelverk. På Sveriges arbetsmarknad är det nog skapligt vanligt att ens arbetsgivare bestämmer hur man ska se ut och därigenom hur man inte får se ut.
För några år sedan var det många som följde busschauffören Görans kamp för att få bära kjol i sitt arbete, för att det var skönare under den varma sommaren. Tidigare hade han och hans kollegor fått bära kortbyxor, men efter en verksamhetsövergång var det bolagets image som satte tonen och kortbyxorna var ett minne blott. Män skulle ha långbyxor. Kvinnor kunde välja kjol. När de anställda protesterade mot det orättvisa i att männen tvingades bära långbyxor i värmen stod arbetsgivaren fast vid sin policy. Hellre att busschaufförer åkte runt med tidningar på sätet för att skydda sig mot föregående chaufförs logiska rövsvett, än att släppa fram några kortbyxor. Göran tröttnade och fiskade runt tills han fick tag i en kjol i sin storlek, från en kvinnlig kollega. Inom kort hade protesten spridit sig. Flera män började, givetvis utan bolagets hjälp, bära kjol i jobbet. Kvinnliga anställda protesterade mot att inte heller de ju fick bära kortbyxor.
Göran och gänget är inte ensamma. Det har protesterats år ut och år in, mot orimliga och ologiska, eller varför inte som i fallet med skägg som inte fick vara längre än till hakans spets idiotiska, policys om hur arbetare ska se ut i arbete.
Moralismen har gamla anor. Det har alltid varit avgörande för näringslivet att se till att arbetarklassen hålls foglig. Det ska inte supas. Det ska inte slashasas. Det ska inte sölas. Det spelar ingen roll att stressen över om din sketna lön kommer att räcka för att betala månadens utgifter håller på att äta upp dig inifrån – du ska se fräsch och glad ut. Dina kläder ska vara strukna och traditionella. Män bär byxor. Kvinnor bär kjol men ska inte se ut som våp.
Förvåningen när det i veckan blev livat om att Engelska skolan i Täby förföljde elever med kjol och tvingade dem att sätta på sig byxor om kjolarna var kortare än vad skolans klädregler tillät var ickebefintlig. Engelska skolan är bara en av flera skolbolagskoncerner som satt i system att forma dagens barn till morgondagens fogliga, propra och fräscha arbetskraft.
För ett par år sedan var en grundskola inom Jensenkoncernen i blåsväder eftersom man uppmanade eleverna att inte bära mjukisbyxor, ”becknarväskor” och allt som föll in i kategorin ”machokläder”.
Sverige har länge lidit av en bottenlös, skamlös och dessvärre påtagligt cementerad hederskultur i vilken uttryck som på olika sätt kan förknippas med arbetarklass ska döljas och regleras. När näringslivet är med redan från skolstart är det klart att de tar chansen att trycka in oss i formarna på en gång, då blir det lättare sedan, när vi är i arbete
