Om två veckor, den 17 september, är det kyrkoval. Det är ett internt val för kyrkans medlemmar, precis som de flesta andra föreningar har val. Det unika är Svenska kyrkans storlek, som gör valet till en angelägenhet för de flesta svenskar, och för samhällsdebatten i stort.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vid valurnan står valet mellan så kallade nomineringsgrupper, konstellationer som på många sätt liknar partierna i vår parlamentariska demokrati. I vissa fall är de rentav samma organisationer – exempelvis Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet ställer upp i kyrkovalet. De flesta nomineringsgrupper är dock partipolitiskt obundna.
Till vänster om Socialdemokraterna finns till exempel Vänstern i Svenska kyrkan, en oberoende organisation som inte har några kopplingar till parlamentariska partier, men vars medlemmar ofta är vänsterpartister, vänstersossar och andra vänstersympatisörer som är verksamma i kyrkan.
Inom vänstern kan det vara svårt att förhålla sig till detta. När relationen mellan de medlemsvalda i ett religiöst samfund och de partier som sitter i Riksdagen blir för tät krymper i praktiken avståndet mellan kyrka och stat. Det är en fullständigt rimlig kritik, och de parlamentariska partier som ställer upp i kyrkovalet ska med rätta ifrågasättas. Men slutsatsen får inte bli att vänsterkristna och andra kyrkomedlemmar med vänstersympatier ska bojkotta valet.
Med över sex miljoner medlemmar är Svenska kyrkan helt unik som medlemsorganisation och folkrörelse i Sverige. Som femte största skogsägare innebär kyrkan en ovanlig potential för folkligt inflytande över natur och klimat. Genom dess kulturella och historiska position ges kyrkans företrädare en särställning i den allmänna debatten.
Det vore farligt för vänstern att ignorera detta i strävan efter något slags principfasthet. Högern har som vanligt inte samma skrupler. Allra mest kraftfullt mobiliserar extremhögern i SD och det finns gott om andra konservativa krafter som vill vrida tiden tillbaka i kyrkan och därigenom samhället i stort.
Betänk när kyrkan vågat vara progressiv och offensiv. När Sveriges samlade kyrkor genom Påskuppropet 2005 stöttade asylrörelsens krav på flyktingamnesti blev det möjligt. Som vanligt inte utan strid, och som vanligt inte så långtgående som den progressiva rörelsen hoppades, men mer än vi kan drömma om i dagens klimat.
När Svenska Kyrkan i Malmö leddes av en progressiv kyrkoherde öppnades kyrkor åt hemlösa EU-migranter. Han avsattes sedermera av kyrkorådets socialdemokrater för att bytas ut mot “någon lugnare”.
Svenska kyrkan är full av politik och faktiskt möjlig att påverka, på ett sätt som vi i vänstern skulle drömma om att kunna påverka exempelvis näringslivet. Den medlem som röstar i kyrkovalet har mycket att säga till om vad kyrkan ska göra härnäst.
Kanske är det dags för ett nytt asylkrav. Kanske är nästa steg klimatkampen. Kanske är nästa steg kyrkans tydliga fördömande av den ojämlikhet som breder ut sig. Oavsett är Svenska kyrkan alldeles för viktig för att lämnas över till högern.