Svenska akademien har däremot knappast något större folkligt stöd.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Dagens Nyheter har på ett förtjänstfullt sätt grävt fram de mest otroliga saker som pågått under akademiens beskydd. Tystnadskulturen inom akademien kring sexuella trakasserier har avslöjats i all sin pinsamhet. Institutionen har ekonomiskt stött Kulturprofilens verksamhet, trots att dennes hustru sitter i akademin. Vänskapskorruption och moralisk kollaps.
Aftonbladet har grävt i akademiens lägenhetsinnehav och konstaterat att de frikostigt delats ut till ledamöter och till och med ledamöters anhöriga. När olika tidigare ständiga sekreterare tillfrågas av journalister om hur de ser på allt detta har de ibland snäst av på ett sätt som skulle få vilken företagsledare eller politiker att tvingas bort från sina poster inom loppet av två dygn.
Men trots allt detta är tongångarna på landets kultursidor – frånsett i de direkt undersökande reportagen – egentligen förvånansvärt milda. Kultursidesvärlden är bekymrad, jodå, men det hörs få röster som kräver riktigt rejäla förändringar av akademien – och knappast några som kräver att ledamöter avgår. Hur kan det vara så? Högprofilerade kulturskribenter brukar inte dra sig för att hugga huvudet av kungar. Och hade liknande fall av vänskaps-korruption och tystnad kring sexuella trakasserier ägt rum i ett riksdagsparti hade yxorna snabbt plockats fram.
Jag tror att försiktigheten från kulturetablissemangets sida gentemot akademien har sin grund i den makt akademien har över svenskt kulturliv.
”Jag märker, patetiskt nog, att jag tvekar på tangenterna när jag skriver detta, rädd att gå miste om eventuell framtida välvilja från Börshuset i Stockholm”, skrev Expressens Jens Liljestrand när han drog ut i en kritisk artikel.
Och akademien har fått mer makt och anseende (fram tills nu i vart fall) de senaste 20 åren. I hela Tidningssverige har kultursidorna och i synnerhet litteraturkritiken utarmats ganska svårt, samtidigt som bibliotek och folkbildningsorganisationer fått mindre anslag att röra sig med. Författare som tillfrågas om de vill besöka ett bibliotek får allt oftare höra om de kan gå ner i arvode. En försvagad facklig rörelse har mindre resurser till kultur. Författarkåren har delats upp i en storsäljande elit och en mer proletär del som sysslar med smalare litteratur som går ut i allt mindre upplagor. Mellanskiktet med hyggligt säljande roman-författare har krympt. Kvar blir till slut bara kommersen på ena sidan – och den högsta kultureliten på den andra, och där ingår akademien, som har makten över rätt mycket stipendie- och prispengar.
Det är något psykologiskt här också. Jag fruktar att många i kulturetablissemanget omedvetet betraktar akademien som sitt eget kungahus. De inser visserligen att det är helt fel med ledamöter tillsatta på livstid, med stadgar som är många hundra år gamla och dikterade av en kung som gjorde statskupp – men de känner uppenbarligen någonstans samma lojalitet till akademien som rojalister gör till kungahuset.
På sätt och vis är det ju bara att skratta åt det. Och det gör nog de flesta. Men det ställer en besvärlig fråga om vad ”kultur” är, vad den har för roll i ett samhälle. Det är extremt oroande att ett slags undergivet, lojalistiskt och auktoritärt beteende är så pass starkt i kultursidesvärlden. Skulle inte kulturen – litteraturen, konsten, teatern – vara slaven på triumfvagnen? Den instans som ropar ut sin kritik av det bestående, kosta vad det kosta vill?
Den bistra sanningen är nog den att det vi kallar kultur lika mycket är till för att legitimera ett orättfärdigt samhälle, ett slags den borgerliga hegemonins finaste övertalningskonst. Jag skulle tro att Sara Danius (som tagit till sig mycket marxistisk litteraturteori) nog skulle hålla med mig om det.
Så kommer akademien att överleva de många skandaler som rullats- upp den senaste månaden? Ja, självklart. Den kommer inte att reformeras i grunden förrän detta samhälle reformeras i grunden.
