Arvstvister lär vara ett helsike. Gamla oförrätter stiger upp till ytan. Syskon börjar gräla om vem som varit mest åsidosatt, vem som hjälpte till mest när mamma var sjuk eller vem som har mest rätt till den där gamla tavlan som hängde ovanför köksbänken.

Men när arvskiftet väl ska förrättas, spelar inget av det där någon roll. Ett familj, fylld av nyanser, anekdoter och decennier av historia, stöter ihop med den kalla juridiken. Väldiga släktdramer reduceras till tolkningen av några bestämmelser. Känslor, släkthistoria eller vem som har rätt i moraliskt hänseende får lämnas därhän.

Det är på det hela taget bra. Hur rätt man än har, är vägen till ett fredligt samhälle att svåra saker avgörs genom principer och regler. Det är det som lite torrt benämns som vår rättsordning.

Men detta är inte bara den torra juristens uppfattning, utan en djupt ideologisk fråga. Att stå emot ett system där den starkes rätt råder. Och att skapa ett samhälle som inte präglas av ändlösa konflikter.

Detta har även varit en viktig svensk uppfattning när det gäller internationella relationer – inte minst bland liberaler och inom vänstern. Under decennierna efter de båda världskrigen byggdes den internationella rätten omsorgsfullt upp. Aldrig mer skulle världen hänfalla till sådan galenskap. De stora förespråkarna kom ofta från mindre länder, som insåg att stormaktspolitiken inte gagnade dem.

Äldre personer kan beskriva hur levande denna process var, även bland gräsrötter i lilla Sverige. Det startades FN-föreningar, arbetarrörelsen fick avdelningar för internationell solidaritet. 

Resultatet såg vi när imperialismen trycktes tillbaka, eller i vart fall aldrig kunde passera obemärkt förbi. Och genom alla svenskar som tog plats på den internationella scenen. Namn som Dag Hammarskjöld, Olof Palme, Alva Myrdal, Hans Blix – och deras efterföljare som Margot Wallström och Jan Eliasson. Kanske bör faktiskt även Carl Bildt, på sätt och vis, räknas till denna andas barn.

När de engagerade sig i konflikter handlade det sällan om enskildheter eller våta fingrar i luften.

De verkade i nuet men vägleddes av större principer som det internationella samarbetet, freden och folkrätten. Att de stora staterna inte har rätt att styra som de vill. Att de små staterna inte ska köras över av stormakterna.

Palme engageradesig inte i Vietnamkriget för att han var "pro-Vietnam". Han företrädde en princip: motstånd mot imperialism. Och en rättvis världsordning.

När jag nu ser på den svenska Mellanösternpolitiken och den allmänna debatten grips jag av en känsla att något gått förlorat. Alltför få verkar vägledas av större principer.

Istället dominerar enskildheterna. Vi ser en offentlighet som delar upp sig i lag. Principer omfamnas eller överges beroende på vilken part man sympatiserar mest med. Om man är på Israels eller på Palestinas sida.

Till höger slår man knut på sig själv för att få ihop Ukrainas rätt till sitt eget land, samtidigt som samma rätt nekas palestinier (eller stannar vid en läpparnas bekännelse men aldrig får konsekvenser i praktiken). 

Där man rätteligen beskriver Rysslands agerande som en invasion, men sedan tvärsäkert reducerar Israels intrång i Libanon till en "begränsad markoperation" (ni minns säkert Putins snarlika beskrivning – "militär specialoperation").

Där attacker mot israeliska civila – med all rätt – fördöms, medan tusentals civila palestinska dödsoffer bortförklaras som helt nödvändiga.

Men till vänster finns också figurer som övergett internationell humanism och principer om krigets lagar. Som Shora Esmailian som av allt att döma försvarade gisslantagandet av civila och Andreas Malm som kallat den 7 oktober för i grunden ”en befrielsehandling”.

När Iran i veckan skickade sina missiler mot Israel såg vi med all önskvärd tydlighet vad som händer när internationell rätt sätts på undantag. Det spelar ingen roll vem som gör det. Det finns inget speciellt undantag för den sida du tycker har mest rätt.

Resultatet blir alltid kaos. Död. Till slut förlorar alla.

Alice Teodorescu Måwe, EU-parlamentariker för Kristdemokraterna, skrev nyligen att en eskalering av Israel kan leda till fred. En tanke som tänkts många gånger förr, av alltifrån Napoleon och första världskrigets generaler, till de amerikanska presidenter som slösat bort decennier i Vietnam och Afghanistan. 

När det gäller konflikten mellan Israel och Palestina vill starka krafter utmåla det som en konflikt som är nästan omöjlig att förstå om man saknar doktorshatt. Mängder av böcker om religion och historia måste plöjas och inte ens då förstår man helt, säger de.

Detta är en taktik. En taktik som gagnar den som tror på att den starkaste har rätt att bestämma.

För konflikten är egentligen inte särskilt svår, närmast pinsamt enkel. Utgår man från internationell rätt blir det mesta väldigt tydligt.

Ockupationen av Palestina är olaglig och ska upphöra. Detsamma gäller blockaden av Gaza, och Israels besinningslösa krigföring mot landremsan. Även Hamas terror mot civila är självklara brott mot krigets lagar. Både Hamas och Israels ledarskap bör ställas inför internationella tribunaler.

Båda länder har rätt att existera, genom en tvåstatslösning. En lösning skulle kunna ritas upp på några veckor, baserat på tidigare förhandlingar, resolutioner och fredsprocesser. FN-styrkor sättas in för att upprätthålla freden. Lösningen finns redan, allt som behöver göras är att sträcka ut handen och gripa tag i den.

Men det vill man inte höra talas om man tror sig kunna vinna hela landet genom våld. Så de återgår till att prata om hur fruktansvärt komplicerat allting är. Om religionen och historiken.

Men om omvärlden vill spela en konstruktiv roll är det i folkrätten man ska börja. Alternativet är att fortsätta som vi gör nu. Att principlöst och utan riktning hoppa från tuva till tuva. Resultatet riskerar att bli ett allas krig mot alla. Mer döda människor, men där ingen vinner.