Bakgrunden till kommissionen beskriver regeringen så här:
”... Sammantaget behövs en palett med insatser som riktar in sig på flera olika områden och sektorer, och som tillsammans bidrar till att de jämställdhetspolitiska målen uppnås och kvinnors ekonomiska makt stärks /…/ Kommissionen ska främst lämna förslag på åtgärder som bidrar till att främja jämställda löner, jämställda livsinkomster, en jämställd fördelning av det offentligas stödåtgärder till kvinnor och män samt jämställda arbetsplatser. De förslag som lämnas av kommissionen ska inte påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen och arbetsmarknadens parters ansvar för lönebildningen.”
”Vi kommer att vända på varje sten”, skriver företrädarna för Kommissionen i SvD. De konstaterar att trots att målet om ekonomisk självständighet livet ut fattades i ett enigt riksdagsbeslut redan år 2006, så har kvinnor halkat efter.
Jag har naturligtvis inget emot att regeringen tillsatt en kommission. Det jag stör mig på är uttrycket ”halkat efter”. Som om det vore ett olycksfall, något som ingen kan råda över. Oj då, kvinnorna halkade visst! Nu måste vi undersöka hur det gick till! Broddar behövs kanske! Eller som den gamla ramsan om mormors lika kråka: ”Än slank hon hit och än slank hon dit och än slank hon ner i diket!”
Det finns tonvis med tabeller som visar hur det är ställt, det vill säga att det inte är jämställt. Det handlar om värderingen av olika yrken (skillnaden mellan vården och verkstaden), om arbetstider och deltider, om att män har mer inkomster från företagande och kapital och om att arbetsmarknadsinsatser inte når kvinnor i samma utsträckning som män. Inkomster från kapital gör att den ekonomiska könsorättvisan ökar mer än själva löneskillnaden visar. Pensionerna visar upp de mest iögonfallande orättvisorna. Tjänstepensionernas kompensatoriska roll gynnar män. Skattesänkningarna gynnar män.
År efter år upprepar sig det patriarkala mönstret men det beskrivs ofta som att kvinnor ”halkar efter”. Att kvinnor tar huvudansvar för barn och vård av gamla och håller igång sociala relationer och nätverk, alltså skapar ett liv också utanför arbetslivet, utmålas som den felande länken. Det är absurt!
Det finns ett medvetet osynliggörande av makten här. Sanningen är ju den att vi har en lönebildning i Sverige, omhuldad av både arbetsgivare och fack, som aktivt ger gruppen män pengar på kvinnors bekostnad. Vi har en föräldraledighet som är konstruerad så att den medvetet befriar gruppen män från ansvar, på kvinnors bekostnad. Vi har ett pensionssystem som medvetet ger gruppen män större ekonomisk utdelning, på kvinnors bekostnad.
Företrädarna för Kommissionen vill gärna kalla sig för en Haverikommission. Det gör de rätt i. För visst är det ett haveri att det händer så lite trots att vi vet så mycket. Frågan är var haveriet ligger? Felet kanske ligger i föreställningen om att det går att formulera jämställdhetspolitiska mål som alla politiska partier är överens om och sedan tro att det ska hända något. Och haveriet kanske ligger i den här lilla meningen i regeringens direktiv: ”De förslag som lämnas av kommissionen ska inte påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen och arbetsmarknadens parters ansvar för lönebildningen.”
Det finns självklart en anledning till att det fortfarande ser ut som det gör. Den anledningen heter makt. Det betyder att det fortfarande finns en klar majoritet, såväl inom de politiska partierna som inom arbetsmarknadens parter, som vill att det ska se ut som det gör och som försvarar skillnaderna. För det kan ju inte vara särskilt svårt, egentligen, att bestämma att exempelvis pappa metall får sätta sig ner och vänta lite medan mamma Kommunal kommer ikapp.
Visst, det tar tid att ändra hela den patriarkala samhällsordningen. Men det går inte fortare om vi hela tiden lindar in sanningen och beskriver maktförskjutningar i samhället som ett ”halkande”! Jag hoppas att Haverikommissionen inte väjer för att tala klarspråk. Män har makt på kvinnors bekostnad. Den ekonomiska ojämlikheten är ett tydligt uttryck för detta. De förändringar som behöver göras lär inte klubbas i konsensus men det vore väl ynkligt om det inte gick att få en majoritet!
