Den moderna svenska konservatismen vilar på en tung sockel av – ubåtskränkningar. Periskopet skulle kunna vara en modern symbol för svenska konservativa och försvarsvänner. Carl Bildt gjorde en gång sin politiska karriär på 80-talets påstådda ubåtskränkningar. Senast var det hösten 2014 som en formlig hysteri utbröt när försvarsmakten ansåg sig ha säkra bevis för att främmande ubåtar siktats i den svenska skärgården.

Expressens Niklas Svensson skaffade sig en helikopter och direktrapporterade från kobbarna och Dagens Nyheter hade nyligen rekryterat den försvarsinriktade journalisten Mikael Holmström från Svenska Dagbladet. Till slut hittade man rentav en ubåt, till och med en rysk sådan – som tyvärr var från 1916.

Många av oss minns det tidiga 80-talet. Hysterin var i det närmaste total när den svenska marinen släppte sjunkbomber längs kusterna. När den sovjetiska ubåten U137 gick på grund var segern total, trots att det var uppenbart att en mer eller mindre berusad besättning hade navigerat fel med sin dåliga utrustning. Det verkar osannolikt att en sovjetisk ubåt i ytläge skulle tuffa in i en svensk fjärd som knappt är på ubåtsdjup. (Den svenske marinofficeren Karl Andersson, som vid 25 tillfällen var ombord på ubåten, har i alla år trott att U137 navigerade fel och inte var ute i spionsyfte). Och när ubåtsutredningarnas och de säkerhetspolitiska utredningarnas tid var kommen många år senare stod det ganska klart att det aldrig existerade några säkra belägg för att svenska vatten kränkts av ryska eller sovjetiska ubåtar; det kunde i så fall lika gärna röra sig om Natoubåtar. Det var inte ens säkert att några kränkningar överhuvudtaget förekommit.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I mörka vatten heter den bok som diplomaten och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning och 2003 års säkerhetspolitiska utredning 2002, Mathias Mossberg, gav ut för sju år sedan. Där menade han sig ha goda skäl för att anta att svensk militär fört politikerna bakom ljuset – och undanhållit politikerna viktiga data som snarare tydde på att det rörde sig om Natoubåtar.

Hur det är med den saken vet förstås inte jag. Varför skulle jag utesluta ryska ubåtar? Jag gillar inga militärmakter och Östersjön har blivit mer och mer laddat i takt med Vladimir Putins nyauktoritära drömmar och ständig Natoutvidgning. Men det är de här politiska och mediala övertonerna kring ubåtar och jakt på ubåtar som alltmer framstår som direkt hysteriska.

Svensk konservatism och försvarspolitik tenderar faktiskt att bygga på just hysteri. Det är därför det blivit nästintill omöjligt att kritisera försvarspolitiken och Natonärmandet, senast nu med värdlandsavtalet, utan att bli stämplad som Putinanhängare och snudd på landsförrädare. Det går helt enkelt inte. Och det är så dumt och inskränkt att klockorna stannar.

I förra veckan kunde Dagens Eko avslöja följande om ubåtsjakten hösten 2014:

”Det ljud som från början beskrevs som det avgörande beviset för att en utländsk ubåt kränkt Sverige var i själva verket ljud från ett svenskt objekt och inte från en utländsk ubåt.”

I mitt stilla sinne trodde jag att detta avslöjande skulle leda till en tsunami av indignation och ilska från svenska medier och den allmänhet som för bara något år sedan andäktigt lyssnat till överbefälhavare Sverker Göransons tvärsäkra påståenden under presskonferenserna. Så här sa han när det begav sig:

”Den avgörande observationen är gjord av Försvarsmaktens egna sensorer. Den möjliggjordes av ett kvalificerat operativt svenskt uppträdande och observationen uppfyller kraven för den högsta bedömningsnivån – bekräftad ubåt – och är avgörande för konstaterandet att kränkning faktiskt har ägt rum.”

På en tung och allvarlig presskonferens stod överbefälhavaren intill statsminister Stefan Löfven och intygade att ubåtskränkningen var i det närmaste ett faktum. Men den högsta bedömningsnivån visar sig nu ha presterat ett bottennapp.

Okej – försvaret anser sig ha andra uppgifter som styrker att en kränkning verkligen ägt rum. Men varför har Försvarsmakten inte gått ut med uppgiften om att den där avgörande observationen kom från en svensk källa? Ett svenskt ljud hade kränkt våra territorialvatten. Det är ytterst pinsamt för Försvarsmakten. Men det är också pinsamt för den svenska regeringen. Enligt Ekots källor ska Stefan Löfven ha blivit mycket upprörd när han fick veta hur det verkligen förhöll sig.

Jag anser att den svenska regeringen självmant bör gå ut med en sådan uppgift och inte gömma sig bakom militär sekretess, som försvarsminister Peter Hultqvist så gärna gör. Det ligger i nationens intresse att öppenheten är mycket större.  Och det ligger i nationens intresse att svenska medier nästa gång något mystiskt ljud hörs i skärgården skruvar ner hysterin och fullgör sitt kritiska uppdrag även gentemot den svenska militären.

Läs vidare: Ledarbloggen: Orlando del av globalt problem