Den skenande ojämlikheten är alarmerande och borde väcka omfattande uppmärksamhet långt utanför vänstern. Det går inte att blunda och köra på i samma hjulspår längre.
Men frågan är om regeringen ens betraktar utvecklingen som ett problem.
År 2016 utgjorde Donald Trump förkroppsligandet av politisk potential i dess renaste, skamlösa form – som bar på löftet om en populariserad och potent höger. Svenskar reste till USA för att studera hans kampanjtekniker, plocka upp altright-högerns sociala medierstrategier och utropades till svenska it-boys och -girls. Trumps blotta existens innebar en energiinjektion rakt in i venen på den globala högern.
Men Trump infriade aldrig det populistiska löftet. Trots rituella och institutionaliserade grymheter vid gränslägren, och en lekfullt destruktiv krigsföring mot federala myndigheter, höll varken glädjen eller den sadistiska småaktigheten för en andra mandatperiod. Människor fick det inte bättre, de fick det bara värre, medellivslängden sjönk och känslan av fattigdom fortsatte sprida sig.
Konsekvenserna blev allvarliga inte bara för Trump som politiker och hans svikna armé av proud boys. USA som land drabbades i och med att stora segment av befolkningen fick det svårare.
Det är så man trasar sönder ett land.
Den delen av hemläxan verkar svensk höger helt ointresserad av.
Det är olyckligt.
Ojämlikhet får svåra effekter, inte bara på tillväxten och ekonomin. Inte bara på grund av hälsoeffekterna på befolkningsnivå. Det här drabbar även förmögna grupper – när den sociala sammanhållningen minskar ökar stressen, oron och rädslan hos alla. Livet blir också svårare för väldigt många människor. Den mentala ohälsan skjuter iväg. Stora klyftor ger ökad kriminalitet och minskad social rörlighet med inlåsningseffekter på segment av befolkningen. Det ger stigande social oro (den främsta anledningen till att Svenskt Näringsliv egentligen borde ge Timbro i uppdrag att kampanja för socialdemokrati). Men framför allt innebär det att alltfler människor får ett jobbigare liv.
Värst drabbade är, som alltid, barn och ensamstående mammor samt utrikesfödda. Bland ensamstående mammor har en tredjedel låg ekonomisk standard. Bland utrikesfödda barn uppgår andelen till hisnande 50 procent.
Under svår inflation och en väntande lågkonjunktur har regeringen valt att premiera skattelättnader och elbidrag för... just den rikaste tiondelen som redan dragit ifrån rejält.
Så bygger man inte social sammanhållning.
Regeringen verkar snarare ha fastnat i en högerpopulistisk shitshow. Man har vunnit valet med hjälp av SD:s mediekanaler och deras öppna hat mot muslimer – och befinner sig nu i en diplomatisk kris med Turkiet. Tack vare ”edgelords” som Chang Frick och Rasmus Paludan. Sverige har aldrig befunnit sig längre bort från ett Natomedlemskap, men det tar onekligen fokus från PM Nilssons olagliga ålfiske (hårdare tag, någon?) och det politiska supersänke som elbidragsfiaskot inneburit.
Att de sista resterna av Trumpinjektionen också kan bygga en varaktig gemenskap över de skenande samhällsklyftorna är helt osannolikt. Svensk höger har inte tagit lärdom från Trumps fall – när människor blir och känner sig fattigare sitter man till slut inte kvar, hur många spektakel och ”hårda tag” man än är kapabel till. Den svenska högerrevolutionen har redan förbrukat all potential.
