Döva partiledningar sitter ännu fast i föreställningar som vann mark under det stora politikskiftet från åttiotalet och framåt. De tror numera mer på marknaden än på det offentliga. De senaste åren har vi därför fått se hur europeisk socialdemokrati på många håll backat och ibland kollapsat.
I de borgerliga lägren sprider sig därmed skadeglädjen. Äntligen siktas det definitiva slutet på en lång historisk era där social jämlikhet och offentlig expansion var ledmotiven. I svensk politisk debatt har vi kunnat se hur S-krisen ofta växlas in i en påfallande självgodhet: Borgerliga partiledare kan i debatter självklart utgå från att det blir en borgerlig statsminister efter nästa val. De ser det som naturgivet.
Ändå är det ju helt uppenbart att denna svenska borgerlighet står på ett smältande isflak och ropar ut sin triumf i förväg. Så här är tre spikar nedslagna i locket på Alliansens och den svenska borgerlighetens kista:
1. Skattesänkarutopin är död. De fyra allianspartierna saknar idag det de hade när de grep makten 2006: en väg till sin samhällsvision. Den vägen stavades skattesänkningar. Den borgerliga maktperioden 2006 till 2014 var en era av skattesänkningar. Det höll ihop fyra spretande partier. Ja, skattesänkarlinjen höll ihop det moderata partiet – den konservativa och den nyliberala falangen kunde i alla fall enas om den.
Idag är läget ett annat. Det finns ingen stark entusiasm för eller tro på stora skattesänkningar bland breda folklager. Därför är det till och med så att ett parti som Centerpartiet, doppat som det är i ett syrabad från Timbro, inte gärna talar öppet om de enorma skattesänkningar partiet på sikt föreslår (400 miljarder). Även Liberalerna blir nästan generade när journalister undrar varför de vill ta bort värnskatten för de bäst ställda.
Till detta kommer den i grunden omöjliga ekvation som allianspartierna går till val på: Enorma löften om satsningar på polis och försvar och utfästelser om att bekämpa köer i sjukvården. Man tycker att ett barn skulle förstå att det är falsk matematik. Stora skattesänkningar och samtidigt väldiga löften om starkare försvar och polis och nu också växande krav på starkare krisberedskap inför klimatförändringar kommer att kosta.
Dörrarna har stängts till skattesänkarutopin. Den var kittet i den en gång triumferande Alliansen.
2. Borgerligheten uppvisar ett självskadebeteende. Det vi bevittnar i Sverige och i västvärlden är lika mycket en kris för liberalismen som en kris för socialdemokratin. Och då ska man komma ihåg att ett huvudskäl till att socialdemokratin krisar just är att den anammat så mycket av de marknadsliberala doktrinerna som den gjort. Räknar man bort KD, som kan åka ut ur riksdagen, samlar traditionell borgerlighet i dag inte så mycket mer än 35 procent av väljarna. Det är ett historiskt lågvattenmärke. Björklunds Liberalerna är till och med i farlig närhet av riksdagsspärren.
För varje demokrat borde det vara ett omskakande faktum att i den centrala, systemkritiska frågan om vinster i välfärden, har en avgrund öppnat sig mellan borgerliga väljare och deras partiledningar: Väljarna ogillar välfärdsdirektörernas vinstuttag, men ingen borgerlig partiledare vågar erkänna klyftan.
Vi har dessutom fått den märkliga situationen att flera av de mest framträdande moderata opinionsbildarna – en Hanif Bali, en Alice Teodorescu eller en Ann Heberlein – för en argumentation som i praktiken snarare värvar röster åt Sverigedemokraterna än åt det egna partiet. På SvD:s och GP:s ledarsidor förs ofta en debatt om migration och ”systemkollaps” som SD:s ledargarnityr nickar gillande åt.
Svensk borgerlighet har inte bara krympt i numerär. Den uppvisar ett tydligt självskadebeteende som vittnar om en djup inre kris.
3. Regeringsfrågan splittrar borgerligheten. Det är helt naturligt att oppositionen vill byta ut sittande regering. Så bör det vara i en demokrati. Men den segervisshet som finns på den borgerliga kanten står i kvicksand och kan börja sjunka direkt efter valet. Alliansen är på djupet splittrad i synen på SD och gör en samlad alliansregering svår att få till stånd. Det scenario som idag av många förståsigpåare utpekas som mest troligt är en moderat minoritetsregering. Men frågan är hur rimlig en sådan känns för väljarkåren om Ulf Kristerssons moderater får ett sämre valresultat i år än det förlustval de gjorde 2014? En minoritetsregering bildad av det tredje största partiet i svensk politik (efter S och SD) blir inte stabil och lär inte ses som överdrivet legitim av svenska folket.
Svensk borgerlighet är i kris, liksom traditionell borgerlighet i hela västvärlden. Låt oss tala mer om det! Och kräv att borgerligheten själv vågar tala om det!
