Regionen är en del av din vardag. En rätt så avgörande.
För du påverkas om väntetiderna på akuten blir längre.
Eller om det är för fullt på tunnelbanan.
Eller om det – när pandemin kommer – saknas beredskap, både vad gäller skyddsutrustning, respiratorer och platser för intensivvård.
Det är vad som skett.
Det skrämmer slag på oss som bor här.
Vi ser ju, hur välfärden misshandlats så brutalt och länge, hur den amputerats genom privatiseringar, att den bara med extraordinära insatser från vårdens alla professioner kommer att ta Stockholm genom krisen.
Bakom allt detta finns en idé om hur Stockholm ska fungera som en murbräcka för en ny ordning, möjlig att exportera till andra regioner, där det vi brukar kalla samhällskontrakt krymper till några få rader, medan det andra suddas ut av marknadslösningar och märkliga blandformer.
Besluten är politiska.
Ingenting sker av en slump.
Ett av de mest groteska ögonblicken i svensk politisk historia måste vara att de borgerliga fick förnyat förtroende att styra regionen, trots otaliga skandaler, där världens dyraste sjukhus – omgärdat av saltade konsultnotor och skatteparadis – på ett helt passande sätt krönte deras kroniska misshållning av offentliga medel.
Tack för förtroendet, säger Irene Svenonius, finansregionråd, och säljer ut ett sjukhus mitt under pågående coronautbrott, just när vårdens hjältar tvingas väga sin lojalitet med patienter mot risken att själva bli smittade eller att bära hem viruset till sina barn och andra anhöriga.
Skamlöst.
Skamlöst som en spottloska, dessutom rakt i ansiktet på alla som förväntas göra insatser utöver det vanliga, utöver vad vi ens kan föreställa oss, där kommande veckor eller månader kommer att vara att ständigt möta lidande, död och sorg.
Att flytta gränserna, steg för steg, att töja stockholmares uppfattning om vad ska vara gemensamt och vad som ska vara individuellt. Det är hjärntvätt. Regionen som ett extremborgerligt omskolningsläger.
Vi hängde ihop med varandra.
Det gör vi knappt längre.
Du blir en ö, jag blir en annan ö.
Det här är den miljö som fostrat Ulf Kristersson, bland många andra toppmoderater, för Stockholms kommun har ägnat sig åt samma ideologiskt drivna projekt som regionen, vad gäller att tvinga befolkningen att rätta in sig i en solitär snarare än solidarisk mentalitet, bli ängsliga friskolekunder och näriga bostadskarriärister.
Det har naturligtvis förändrat Stockholm, förstört på så många sätt.
Men vad blir nästa steg?
Egentligen är det bara logiskt.
Swishpolitik.
Regionen öppnar en särskild coronafond, eftersom ”allt fler” – citat från pressmeddelandet – önskar donera pengar. Enligt regionen sker det här på något slags allmän begäran, och ”den speciella situation som nu råder” gör att man omprövar en annars ”restriktiv hållning”. Pengarna ska gå till sådant som utrustning och läkemedel. Inom kort finns både swishnummer och bankgiro.
Ja, visst är det vackert att stockholmare agerar för varandra, det enda positiva som pandemin ger oss, plötsligt hänger vi ihop. Men vi förenas i frustration. Syr skyddskläder för att skyddskläder saknas. Swishar för att vården är så plågsamt underfinansierad, så strukturellt vanskött. Inte ens nu dras lagda varsel tillbaka. Därför skyndar vi snart fram för att trycka tummen i dammsprickan.
Swish!
Och när månaden går mot sitt slut betalar vi, som vi alltid gör, landstingsskatt (12,08 kronor per 100 kronor).
Skatt, swish, skatt, swish.
Följ den bastarden till dess konsekvenser.
Varför ska du betala skatt när det ändå inte räcker?
Varför ska det här inte kunna repriseras?
Om du känner att det borde finnas, säg, en BVC i dina kvarter, kan den finansieras av insamling. Skapa din egen välfärd. Crowdfunda din trygghet. Några hundra föräldrar som donerar. För dem är behovet speciellt. Regionen kommer att lyssna, kalla det både medborgarinitiativ och direktdemokrati.
Det är inte konspiratoriskt.
Det är hit vi är på väg, efter 14 år av moderat styre.
”Grädde på moset”, säger Svenonius om sin fond.
Skamlöst.
Skamlöst med systematik.
