En tanke vore förstås att sälja till Pakistan också. Det skulle gynna ett antal pensionsfonder i Sverige. Och vem vill inte ha en hygglig pension? Och, som Miljöpartiet ironiskt påpekade på en valaffisch förra valet: Äh, lite vapenexport har väl ingen dött av.
Den svenska regeringens offensiv för att få sälja Jas Gripen till Indien var inte ny när den togs upp vid premiärminister Narendra Modis statsbesök häromveckan. När Stefan Löfven, med bland annat näringsminister Damberg och Svenskt Näringsliv i stolt släptåg, besökte Indien 2016 var också Jas ett kärt ämne.
Vapenexport är kärt för Stefan Löfven. Det sitter så pass i hjärteroten på den gamle Metallbasen att han tillsammans med Ian Wachtmeister och Alf Svensson (sic!) deltog i ett lobbymöte för ökad vapenexport som hölls i riksdagshuset under Göran Perssons tid.
Ränderna tycks aldrig gå ur. Inte ens när han leder en regering med Gustav Fridolin.
Det var han, Gustav Fridolin, som för ett antal år sedan skrev i tidningen Dagen hur vedervärdiga Socialdemokraterna var när de tillät vapenexport till just Indien. Han skrev under rubriken ”Socialdemokraterna hycklar om vapenexporten”:
”Valrörelsen är i full gång och det serveras rått valfläsk till höger och vänster. Men det är viktigt att inte glömma att politik handlar om så mycket mer än tomma ord och löften. Någonstans handlar det om människor. Också om indier. Vi gröna vill ha ett Sverige som agerar som en fredens röst i internationella sammanhang, och som med hjälp av en stark alliansfrihet kan medla i konflikter och med hjälp av en progressiv regering kan säga ifrån mot globala orättvisor och mot krig. I ett sådant Sverige finns det inte plats för någon vapenexport. Frågan är vilket Sverige socialdemokraterna önskar sig.”
I dag är Gustav Fridolin tyst. Trots att han har bättre plattform än någonsin att säga något så att det hörs utanför tidningen Dagens läsekrets. Trots att han har mer makt än någonsin. Trots att valrörelsen rullar igång. Som sagt: förra gången det begav sig lanserade MP en valaffisch med de piffiga orden: Äh, lite vapenexport har väl ingen dött av. Då var det ironi. Nu tycks det vara allvarligt menat.
Fridolin avslutade sin artikel med frågan om vilket Sverige som Socialdemokraterna önskar sig. Med samma retoriska anslag kan man i dag ställa frågan: Vilket Sverige önskar sig Miljöpartiet? Jag är övertygad om att den överväldigande majoriteten av partimedlemmar och sympatisörer inte vill ha ett Sverige som exporterar Jas Gripen till Indien vars konflikt med Pakistan är ständigt närvarande.
Jag tycker uppriktigt synd om alla de miljöpartister som knyter näven i fickan och börjar känna att partiet kidnappats. Åtminstone lär det gälla de som känner partiets historia, känner rötterna till fredsrörelsen, är övertygade om att det behövs ett grönt parti som står upp för den värdegrund som fredsrörelsen bygger på.
Man kan ju i stillhet fundera över hur en feministisk utrikespolitik hänger ihop med export av Jas Gripen till ett land där de ska ingå i en militär strategi som bygger på kärnvapenavskräckning. Indien är inte en del av icke-spridningsavtalet. Innebär inte den svenska regeringens agerande ett godkännande av den sortens politik? Vad har Margot Wallström att säga om den saken? Är det månde så att de tunga pojkarna i regeringen – Stefan Löfven och Peter Hultqvist – anser att det där med feministisk utrikespolitik bara är ett utslag av ironi?
För övrigt har inte Indien skrivit på FN:s vapenhandelsfördrag heller. Men vadå, vi vill ju ha bra pensioner. Och hur var det nu man skrev på valaffischen? Lite vapenexport dör man väl inte av.
Frågan är om det är mest pinsamt att ironi blir verklighet. Eller att feministisk utrikespolitik är ironi.
