Det som många befarade står nu klart – fascismens framväxt har inte kunnat bromsas under de senaste fyra åren, lika lite som dess jordmån – ökande klyftor. Men det visste vi redan, och det tillhör väl också lite vänsterns förbannelse, att veta och larma inför lomhörda krafter som hellre ser kortsiktiga vinster än att tänka särskilt mycket över konsekvenserna.
En ljusglimt i valresultatet, inte minst för Göteborg, är att Vänsterpartiet gått väldigt bra – här tar de 14 procent i riksdagsvalet och 12,5 procent i kommunvalet. Framgången är välförtjänt, lokalt har de har varit duktiga på flera sätt. Men allra mest glädjande är kanske resultatet mot bakgrund av att de försökt bottna i ett debattlandskap av retorikexperter och en svävande inställning till faktiska förhållanden. Med opinionen mot sig, i allt från mytbildningarna kring Västlänken till behovet av att möta segregationens konsekvenser med enbart auktoritära medel, har de inte vikit ner sig, och därmed visat att det är möjligt att hålla fast vid en ideologi och ett politiskt innehåll värdigt en progressiv parlamentarisk vänster. Det har lönat sig – göteborgare är nämligen inte dumma i huvudet. Om det här valet för något positivt med sig, så är det den fackla som Vänsterpartiets valresultat bär vidare under de kommande fyra åren.
De största förlorarna i Göteborg är Alliansen, där framförallt Moderaterna har tappat 7,8 procent i kommunen och nära fyra procent i riksdagen. Partiet har positionerat sig som självklara tronarvingar under parollen om att staden behöver “en ny ledning”. Men trots den hårda retoriken i ordningsfrågorna, det ‘djärva’ draget att svartmåla staden och det mer eller mindre ambitiösa ‘101 förslag för ett starkare Göteborg’ har man inte kunnat vinna väljarnas förtroende. Misslyckandet är monumentalt och ambitionen att kombinera rollerna som ”vuxen i rummet” med ”edgelord” har endast resulterat i att partiet fallit på eget grepp.
Socialdemokraterna hämtade upp sig förvånansvärt bra genom att börja prata välfärd igen. Socialdemokratins framtid i Göteborg ligger i att de ökar fokuset på välfärdsfrågor och slutar försöka slå sig in på Sverigedemokraternas planhalva. Det anstår inte ett demokratiskt vänster-mitten parti att ha hårdare retorik i ordningsfrågor än mot de krafter som försöker rasera välfärden och arbetsvillkoren för alla som arbetar i den. Antalet LO-medlemmar som röstar på Sverigedemokraterna har mer än fördubblats sedan förra valet, situationen på landets arbetsplatser är pressad och det är omöjligt att se en framtid för ett mittenparti som inte inger någon form av hopp om förbättring. Det är oerhört svårt att tolka valresultatet på något annat sätt.
Av högerns missnöjespartier, Sverigedemokraterna, Demokraterna och Vägvalet gör Demokraterna bäst ifrån sig i det kommunala valet, där Sverigedemokraterna, trots medvind på riksplanet, inte lyckas väcka särskilt högt förtroende bland väljarna. SD Göteborg är helt enkelt landets sämsta fascister. Detta utgör dock endast en liten lättnad. Demokraterna hyser en rent destruktiv inställning till offentlig förvaltning, och även om de säger sig vara ovilliga att samarbeta med något parti som inte stoppar Västlänken, består deras väljarbas i första hand av borgerliga väljare. Trots att Alliansen gått dåligt är det därför inte osannolikt att Demokraterna kommer att välja att stödja dem framför en röd-grön-rosa koalition. Högerns motvilja mot Socialdemokraterna är och förblir grundmurad, och redan på valnatten gick Jonas Ransgård ut och föreslog samarbete.
Känslomässigt är det svårt att stå inför mer högerauktoritära tider. Oavsett hur länge vi försökt förbereda oss, och varnat för hur ökande klyftor och ökad ekonomisk otrygghet bäddar för det här, är det ändå tungt att stå inför det. Då hjälper det att vara tillsammans, och att fortsätta verka för ett bättre samhälle där alla får plats och kan vara fria. För det är enda sättet framåt.
Kanske är det kontroversiellt att citera en borgerlig ledare. Men lysande tal höll han ändå, Winston Churchill.
‘We shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.’
