Det är i runda slängar vad alla svenskar åstadkommer i bruttonationalprodukt varje år. Vi är tio miljoner. De är inte ens ett komplett fotbollslag.

Är det rimligt?

Är det önskvärt?

Att en mikroskopisk skärva av mänskligheten har så enormt mycket medan den stora massan har väldigt mycket mindre och många nästan ingenting.

Absolut! svarar liberaler och konservativa. Kapitalismen har lyft oss ur mörkret, välståndet sipprar ut över oss alla. Det tar bara lite tid. Och hur kommer det sig att ”vänstern” är fokuserad på att beröva rika individer deras förmögenheter istället för att åtgärda fattigas situation?

Så låter det efter Oxfam-rapporten. Som bekräftar en chockerande förmögenhetsansamling. Som visar att trenden mot mer koncentration av rikedom kommer att fortsätta. Snart får världen sin första dollarbiljonär, som kommer att äga 1 000 miljarder dollar eller runt 9 000 miljarder kronor. Det här tycker borgerliga debattörer är oproblematiskt. Rikedom är en sak, fattigdom är en helt annan. Logiskt för de som inte tror på fördelning.

Men att inte reagera ställd inför fakta att ojämlikheten är så här grotesk, så uppenbart destruktiv…

Ja, då kommer de aldrig någonsin att reagera.

Själv satt jag i Studio Ett och slog pannan blodig mot en nationalekonom från Timbro som var oberörd av förhållandet 8:3 600 000 000 (åtta personer äger lika mycket som 3,6 miljarder). Jag försökte verkligen. Ser ni inte sambandet mellan rikedom och fattigdom? Ser ni inte att samhällen slits sönder och människor vänder sig till högerpopulister när etablissemanget saknar vilja att reglera ekonomisk makt? Ser ni inte kopplingen till att – globalt – barn svälter ihjäl och att – i Sverige – sjuksköterskor flyr landstingen?

Nu vill fördelningsmotståndare framhålla hur altruistiska vissa av miljardärerna är. Att de delar med sig. Att vi ska vara tacksamma. Att vi ska drömma om välgörenhetens potential. Tänk vad den rikaste oktetten skulle kunna göra. I ett ögonblick köpa en miljard förpackningar nötkräm mot undernäring. Till exempel.

Men jag vill inte att världens framtid ska vara villkorad av dagshumör hos 0,0000000001 procent av mänskligheten. Jag vill diskutera system. Det vill Oxfam också.

Kommunism, enligt borgerliga ledarskribenter som de senaste dagarna borrat sig allt djupare ned mot häpnadsväckande lägstanivå.

Det är ingen slump att några blivit så rika (eller att andra blivit så fattiga). Ja, Bill Gates är en visionär och innovativ entreprenör vars verksamhet linjerar med omställning till ny teknologi. Men han hade inte blivit rikast om det inte vore för den avreglering av finansmarknaden som under decennier sondmatat fram kapital, som sedan används för att generera ännu mer kapital. Börsen som dopad biceps. Han hade sluppit att starta stiftelse för donationer om det inte vore för att den amerikanska administrationen – tillsammans med andra regeringar och lagstiftande församlingar – saknar ambition att begränsa hans rikedom till gagn för majoriteten.
Istället har man curlat miljardärerna, undanröjt varje hinder i form av förmögenhets- och arvsbeskattning.

Sverige är inget undantag.

Samtidigt har skatteparadis kunnat syssla med det som skatteparadis sysslar med, det vill säga fungera som gömställe för den ekonomiska elit som tycker att deras för låga skatter ändå är för höga.

Allt handlar om politiska beslut.

Nu har folkvalda under lång tid valt bort jämlikhet. Hade amerikaner annars röstat Donald Trump? Hade högerpopulismen kunnat locka med sitt enfaldiga budskap? Jämlikhet är bra för samhällen. Det vet vi. Ojämlikhet är dåligt. Det vi också. Till och med den krets som minglar i Davos vet att ojämlikhet är ett explosivt tillstånd, att det någonstans finns en gräns för hur skev fördelningen kan bli, speciellt när den drabbar OECD-nationer.

Den tidiga kurvan kommer från Guido Alfani, professor i ekonomi, och är en sammanvägning av Sabaudia, Florens och Neapel (Apulien), det vill säga italienska stadsstater och kungadömen. Thomas Pikettys senare kurva är en sammanvägning av Frankrike, Storbritannien och Sverige.

Titta på kurvan. Så stor portion av den samlade förmögenheten har den rikaste tiondelen i Europa haft senaste 700 åren. En stadigt stigande kurva. Bortsett från två tvära avbrott. Digerdöden på 1300-talet. Krigen på 1900-talet. Just nu är vi ungefär där våra förfäder befann sig innan pesten skövlade kontinenten. Det är inte riktigt något att länge efter.

Jag föredrar politik framför pandemi, välfärdsbyggande framför världskrig. Jag gissar att fler kan skriva under på det. Det enda alternativet är politik. Fördelning mellan människor, mellan ekonomiska skikt – och de extremt rika är slutgiltigt argument för varför ingen annan väg längre är möjlig.

Anledningen att borgerliga nu strutsar är att de vet vilken fråga som väntar alldeles runt hörnet. Den skrämmer slag på dem.

Hur mycket ska en människa egentligen få äga?

Konkret, var drar politiska beslut gränsen för expansiva privata förmögenheter och vad gör politiska beslut åt saken?

För ett par år sedan konstaterade Thomas Piketty att låg skatt för rika alls inte ökar produktivitet och ekonomisk tillväxt. Däremot kan marginalskatt för rika läggas högt utan att övriga drabbas av det. 80 procent, föreslår Piketty. Aktiv fördelning. Politisk möjlighet. Hopp.

Jag gillar det.

Speciellt när borgerligheten inte erbjuder någon annan spridningsmekanism än historiskt återkommande katastrofer.