Historiskt har det handlat om att lyfta perspektiv eller frågor som ligger under mainstream-radar, eller som berör samhällets osynliga grupper. Det kunde handla om tidig fackföreningspress som granskade fabriksägare och slummens livsvillkor, eller om den svenska antinazistiska tidskriften Trots allt! som namngav svenska nazister och kollaboratörer under andra världskriget. Liknande aktivism finns i massor av länder idag, som journalisterna som kämpar mot Lukasjenkos skräckvälde i Belarus, men i Sverige har begreppen mer eller mindre kapats av sensationshungriga högerprofiler.

Att gå emot eller granska makten från ett perspektiv där du kräver en annan värld har aldrig varit en guldgruva, snarare tvärtom. Men idag kan listiga skribenter och tyckare skjuta sig in i en kapitalstark mediemarknad som säljer växande upprördhet paketerat med tydliga enskilda profiler som avsändare. Här är inte syftet att faktiskt förändra något, utan att tjäna pengar. Och då får gärna allt fortsätta vara dåligt — eller till och med värre.

Profilerna är mer eller mindre stöpta i samma form. Ta en specifik händelse, gärna en invandrare som begått brott eller politiker som sagt något tokigt, och tryck den så hårt och snabbt du kan igenom din vanliga mall. Profilerna kräver tacksamhet för sitt mod och sin penna, och tar alltid ett ärevarv efter publicerat innehåll med tillhörande drev.

Profilernas opposition mot makten är teater, som mest vill dom ha mesiga anpassningar eller ännu mer repression. Det behövs mer övervakning, våld och kontroll. Det finns ingen annan väg.

Sveriges kanske meste medieprovokatör heter Joakim Lamotte. Ingen är lika bra på att snabbt fånga in och sända ut förutsägbar, men extremt populär, videojournalistik om allt som är fel med PK-Sverige. Lamotte får hundratusentals visningar, hundratals kommentarer och delningar, och kalaset finansieras framför allt via Swish.

Jag säger provokatör för att innehållet i princip bara handlar om Lamottes självbild och upplevda martyrskap. Magasinet Paragraf gjorde år 2019 en analys av Lamottes Facebookinlägg under ett år. Drygt 70 procent handlade om Lamotte själv och runt sex procent hade en journalistisk ansats. Det vanligaste inlägget är det som hänger ut personer som kritiserar Lamotte själv.

Profiler som youtubern och innehållsskaparen Tim Pool är så klart inte experter på det som granskas, och det måste du inte alltid vara, men Pool lyckas ofta missa helt centrala delar och detaljer. Inför det amerikanska presidentvalet upprepade Pool gång på gång att Donald Trump bergis skulle vinna samtliga delstater. Direkt efter att Joe Biden vann sa han att Demokraternas vinst hade varit uppenbar för alla som är någorlunda insatta. Flipp. Flopp.

Utåt är syftet med innehållet demokrati och att spränga åsiktskorridoren (som att samhället inte uteslutande har pratat om invandring i typ 15 år). Det trötta "vi måste prata om det" blir i praktiken carte blanche för att få bete sig hur som helst, med allt ifrån påtvingade intervjuer och uthängningar till att grupphetsa mot meningsmotståndare och andra som står i vägen.

Profilernas hårda och återkommande beskrivningar av hur samhället egentligen ser ut är lösenorden för att signalera grupptillhörighet och fånga in de mediekonsumenter som i princip lever i Facebookflödet. Fint så. Men att låtsas som att Lamotte eller Pool skulle vara journalistiken förkroppsligad, snarare än reaktionära reklampelare, är som att klä sig för stranden när det snöar.

Om du inte vet något om det du skriver eller pratar om är allt bara blanka skott. Och om du livnär dig på livereportage måste allt vara spännande hela tiden. Varje kommentar ett scoop, varje mejl ett gräv.

Kategorin är alltså bred men de senaste årens algoritmbaserade upprördhetskultur har vaskat fram en mer eller mindre sammanhängande grupp flipfloppare och journalistiska asätare med kaoset, offerrollen och martyrskapet som närmaste verktyg. Det betyder inte att alla frågor som behandlas är dåliga, eller att varje bit innehåll är klandervärt. Det betyder mest att innehållet inte tillför något användbart.

Lägg till nackdelarna så ser du en cynisk åsiktsfabrik med färdiga vinklar för varje fråga, och som struntar fullständigt i om någon hamnar i skottlinjen.

För några veckor sedan kunde Lamotte tjäna pengar på helt falsk info och det är så klart inte första gången.

Det är lätt att försöka skratta bort uppmärksamheten, men på nätet dominerar högernarrativen och dess apostlar både i Sverige och internationellt. Här är svaret inte att skapa en vänsterversion av Lamotte och Pool – även om tanken är rätt underhållande. Nyckeln, som användes av historisk vänsterpress i Sverige och högerprofilerna nu, är självständighet. Kanaler du och vi äger själva och som kan stå friare ifrån kapitalets mediemarknad. Först då kan journalistik som svarar, presenterar alternativ och pratar om makt sättas i centrum.