Samtidigt har vi aldrig haft mer kunskap om hur dessa sjukskrivningar kan förebyggas. Jämställdheten och arbetsmiljöarbetet behöver förbättras, och vi vet hur. Så varför görs det inte?

Sjukskrivningarna drabbar individen i form av att inte orka göra det mest basala eller att inte känna igen sig själv. Vissa klarar inte av att ens duscha eller klä på sig. Att komma tillbaka till den person man var innan sjukskrivningen är som att bestiga ett berg. 

Sjukskrivningar kostar inte bara i mänskligt lidande. Förra årets rekordökning på 14 miljarder innebär att långa sjukskrivningar kostade oss över 90 miljarder, enligt försäkringsbolaget Skandia. Det är alltså pengar som försvinner på grund av att ett arbete inte utförs. Då är inte kostnaden för vård eller sjukpenning inräknad.

För finansministern borde dessa siffror vara upprörande. Men från Elisabeth Svantesson lyfts inte ett finger. 

Det finns säkert flera olika förklaringar. Men en bakomliggande faktor till att fler blir sjukskrivna är att stressen breder ut sig i samhället. På grund av pandemin och lågkonjunkturen har många företag, myndigheter och kommuner behövt skära ner. Det har i många fall inneburit att färre personer ska göra lika mycket arbete.

Samtidigt har allting blivit dyrare och dyrare så stressen har inte stannat vid ens arbete utan följt med hem när man ska handla eller betala sina räkningar. Livet innebär en konstant stress att hinna med, att orka med. Det kan man klara ett tag, men inte ihållande. 

Samtidigt har politiken, istället för att dämpa stressen, skapat ännu mer ångest. Exempelvis har inte ökningarna av matpriserna stoppats. Inte heller räntorna som skjutit i höjden. Man har inte höjt barnbidrag eller bostadsbidrag. 

Att minska sjukskrivningarna och hålla nere sjuktalen skulle gagna hela samhället. I synnerhet i välfärden, där sjukfrånvaron skjuter i höjden och fler är sjukskrivna än i andra branscher.  

Bland undersköterskor är sjukskrivningsdagarna dubbelt så många som i andra yrkesgrupper, enligt Socialstyrelsen.

Nästan hälften av omsorgspersonalen jobbar deltid. De flesta gör det inte för att de vill, utan för att de inte får eller inte pallar en heltidstjänst. De jobbar ofrivillig deltid för att arbetsmiljön är så pass kass att personalen redan på förhand vet att de skulle gå under om de jobbade heltid. 

Underbemanning och ett pressat schema låter inte som bra komponenter för en god arbetsmiljö. Det borde vara alarmerande för vilken arbetsplats som helst. Men tyvärr har vi låtit välfärden skötas så under en alltför lång tid.

Om fler blir delaktiga i schemaläggningen och planeringen av arbetet skulle fler vilja stanna på sitt arbete, konstaterar Socialstyrelsen i sin rapport. Kort och gott: när man får kontroll över sitt arbete känner man sig fri, får mer tid till återhämtning och färre blir sjuka. 

Det vore något, men det kommer nog inte ske på länge. Särskilt inte eftersom välfärden är satt på svältkur på grund av den här regeringen. 

Kommuner och regioner förväntas klara sig själva. De bidrag som regionerna får av staten räknas inte upp med pris- och löneutveckling vilket gör att pengarna käkas upp av inflationen. I slutändan innebär regeringens politik att det blir sämre välfärd och mindre vård än tidigare. Samtidigt som nästan en halv miljon svenskar är arbetslösa och det varslas friskt i vården och omsorgen. 

Prioriteringarna i Tidöpartiernas senaste budget är tydliga. Manliga höginkomsttagare är de stora vinnarna. Kvinnorna och välfärden får stå tillbaka. I år kommer mer energi gå till att sänka skatter än till att förbättra villkoren för dem som jobbar inom offentlig sektor. De som redan har det gott ställt kommer få det ännu bättre tack vare Svantesson.

Och vi kommer inte att se sjukskrivningsberget sjunka.