Men ibland bryter något annat ändå igenom, som nyheten om att läsförmågan hos svenska skolelever har försämrats märkbart, framför allt bland socioekonomiskt utsatta elever, enligt den internationella studien Pirls. Den sjunkande resultaten visar på en utveckling som går åt helt fel håll och som innebär ett kardinalsvek mot landets skolelever – läsförmågan hos barn får inte vara en klassfråga. Den svenska skolan ska vara likvärdig oavsett var skolan ligger eller hur elevunderlaget ser ut. Alla barn har rätten till sin egen framtid.

Samtidigt larmar Sveriges kommuner och regioner, SKR, om att regeringen behöver skjuta till 25-30 miljarder extra i statsbidrag för att kommuner och regioner inte ska gå med miljardunderskott. Risken är annars stora nedskärningar inom skola, vård och omsorg. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har hittills signalerat att ökade statsbidrag inte är aktuella eftersom de skulle elda på inflationen.

Redan när höstbudgeten presenterades stod det klart att Sverige stod inför bistra tider, SKR har vädjat om ökade statsbidrag sedan i höstas, och presenterat kontinuerliga kostnadsberäkningar.  Det allvarliga läget för välfärden kan knappast komma som en överraskning för regeringen. Därtill har Sveriges Lärare påtalat risken för uppsägningar av skolpersonal och nedlagda skolor som en konsekvens av svältbudgetar. 

Ändå har regeringen valt att nedprioritera frågan, och man verkar överhuvudtaget inte ha något intresse för att hantera de systemhaverier som decennier av underfinansierad välfärd föder fram. 

Det är ett aktivt val som signalerar att välfärdens brukare, det vill säga landets befolkning, inte är en prioriterad grupp. Det sker inte utifrån nöd och tvång, den här typen av investeringar är fullt möjliga och förespråkas av oppositionen. Svältbudgeten vilar på ideologiska grunder och innebär att bland annat en hel generation skolbarn slängs under bussen. Frågan är vad de kommer lära sig av det.

Ideologi är ständigt närvarande i våra liv, ofta på ett omedvetet plan. Det är ideologi som får oss att lägga timmar på evighetsgoogla produkter innan köpbeslut (klassisk liberal valfrihetsångest), se extra flitiga ut när chefen passerar (arbetslinjen), småljuga för tandhygienisten om hur ofta vi flossar (individens ansvar för sitt öde) och så vidare.

Ideologin formar därmed den sociala verkligheten och genomsyrar våra begär. Det är eftersträvansvärt att vara konkurrensinriktad och framgångsrik, men alla kan inte sluta som vinnare. Så lär vi oss att acceptera en verklighet där skolan tvingas överge elever för att personalresurserna inte räcker till, samtidigt som lönsamma elever förväntas söka sig till friskolor, glädjebetyg och vidare studier.

Vi kan acceptera det eftersom det liberala påbudet har skiftat från självförverkligande genom livsstilsval genom konsumtion, till rå konkurrens med hot om utslagning, i en rörelse från medborgaren som rättighetsbärande kollektiv, till kund och slutligen till tävlande på en riggad bana där den sociala överlevnaden står på spel. Det meritokratiska idealet fyller vid det här laget bara funktionen av att skuldbelägga utsatta grupper.

Därför är det en himla tur att vi vanliga små människor alltid äger förmågan att drömma om ett annat sätt att leva.