”Men jag är lite förundrad när man säger att det är kris. För det är ju lika svårt att få ett bord på restaurang. I alla fall runt Stureplan.”
Klippet spreds vidare på diverse meme-konton på internet. När jag såg det för tredje eller fjärde gången satte jag skrattet i halsen. Samtidigt som jag skrollade förbi klippet hade jag rapparen Yasins nya skiva på i bakgrunden. (För övrigt ett kulturtips. Han har verkligen utvecklats både musikaliskt och i sina poetiska texter.) När klippet med Östermalmsdamen kom upp igen slog det mig att det hon säger inte är ett skämt. Att det faktiskt är så hon upplever den tid vi lever i.
Det tar 19 minutermed tunnelbanan att åka från kvarteren runt Stureplan och till den hembygd Yasin beskriver med texter som: ”Där jag bor, standarden är sämre än du tror. Den som sticker ut, det är inte han med hål i sina skor.” Det är nära, men två helt olika världar.
Där emellan finns alla vi vanlisar. Alla de som drar barnvagn med ståbräda genom snömodden, som sitter i kassan på Willys, som kopplar upp sig på teamsmöte med chefen och som brottas med att ungarna ska klara av en allt hårdare sortering i skolan.
Vi är alla olika, med olika förutsättningar. Även i den stora gruppen vanlisar finns en växande ojämlikhet. Vissa kan storhandla först den 20 när barnbidraget kommer, medan andra kan värma upp badtunnan på uteplatsen då och då, även om elpriset är högt.
Som socialdemokrat är det oftast den ojämlikheten man fokuserar på, att de allra flesta ska ha det helt okej. Ingen ska halka efter och in i fattigdom. Hela den generella välfärden med inkomstbortfallsprincip i trygghetsförsäkringarna bygger på den tanken. I grunden tycker jag det är rätt prioritering. En politik för omfördelning, och med ett extra grundskydd för de som av någon anledning faller igenom. En yttepytteliten överklass kan man väl stå ut med då.
Men nu är det ju inte så. Decennier av ökade klyftor sliter isär gruppen vanlisar, puttar allt fler över kanten in i fattigdom och skapar en extremt rik överklass. Nu krävs det att vi rustar den generella välfärden och motarbetar den yttersta fattigdomen. Men också mer.
Den där damen i Aktuellt, hon som inte märkt av krisen eftersom det är trångt på restaurangerna runt Stureplan. Hon finns också. Och hennes värld. Antalet dollarmiljardärer ökar och LO:s senaste rapport om makten och eliten pekar på hur eliten drar ifrån i allt snabbare takt. De rika blir rikare, helt enkelt.
Det är oanständigt, för ingen människa kan vara värd så mycket pengar. Men också för att det gör något med tanken att leva isolerad. Östermalmsdamen ser inte krisen och kan inte förstå att den finns. Sverige är hårt segregerat och den största bristen på integration finns hos de som köar för bord runt Stureplan.
Men även ett samhälle som slits isär hänger ihop. När det snortas runt Stureplan ökar våldet mellan de som skickar springpojkar 19 minuter in för att sälja. När våldet ökar säljs det fler larm och säkerhetslås till villor och våningar. Och världarna kommer allt längre ifrån varandra.
Visst är det deppigt, som en nedåtgående spiral av våld och fjärmande. Men just eftersom problemen hänger ihop så gör också lösningen det. Den som vill bryta segregationen måste angripa det i båda ändar. Man kan inte utrota den djupa fattigdomen utan att angripa den snuskiga rikedomen. Inte heller lösa kriget om knarkterritorier utan att angripa köparna. Och det brådskar. För så här kan vi inte ha det. Vi måste bygga ett samhälle som håller ihop. Bryta segregationen och börja behandla varandra som människor med samma värde och rätt. Eller för att åter låna Yasins ord:
”Jag skriver det jag ser, men dom kritiserar hellre det jag skriver än att kritisera det jag ser.”
