Läs också: Ledarbloggen: Besinning, någon?
Senaste tidens maktkamp mellan Saudiarabien och Iran samt IS/Daishs framväxt vill få oss att tro att sunni/shiaskillnaden är större och mer betydelsefull än vad den är. Men denna sekterism är inte naturtillståndet inom islam, det räcker med att blicka tillbaka några få år för att se den totala motsatsen. Författaren och professorn Hamid Dabashi påpekar i sitt seminarium ”Sunnis against Shiites. On the Construction of an Antagonism” (hittas på Youtube) att det är långt viktigare att analysera 2000-talet än att gå tillbaka till år 632 och frågan om vem som ska efterträda Muhammed, vilket är grunden till sunni/shia-uppdelningen. Olja, resurser, dominans och imperialism utgör grunden för konflikterna i området, men som alltid fungerar etnicitet och religion som viktig tilläggsideologi för att legitimera härskande över andra grupper.
Minns ni när bilden av islam var en demonstrant, Tahrir-torget, sociala medier-aktivism, eller en fredspristagare vid namn Tawakul Karman? Det känns som igår. Och det var det också i ett historiskt perspektiv. I dagarna, den 14 januari, har det gått fem år sedan Tunisiens folk avsatte diktatorn Ben Ali. Snart följde som bekant folkliga uppror i nästan varenda land i Nordafrika och Mellanöstern: Algeriet, Bahrain, Djibouti, Egypten, Irak, Jordanien, Jemen, Kuwait, Libyen, Mauretanien, Marocko, Oman, Palestina, Saudiarabien, Syrien, Sudan, för att ta dem i bokstavsordning. Och två år dessförinnan: Irans gröna våg 2009. Alla vi vet baksidorna, att det inte blev förbättringar i majoriteten av länderna. Att kontrarevolutioner slog ned upproren och omvärlden slog dövörat till. Men bara en dåre kan förneka radikaliteten i att 17 länders befolkningar samtidigt går ut på gatorna och kräver förändring. Det är något vi som vänster ska komma ihåg och lära oss av. Särskilt som makthavare nu vill få oss att tro att folken i Mellanöstern bara kan sekterism.
För vilka var slagorden 2011? Sade folket något om sunni och shia? Nej, kraven var rätt till värdighet, rätt till bröd och al shaab yorid esghat an nizam. Det vill säga: Folket vill omkullkasta regimen. Ett kollektiv, folket, mot regimen. Sunni, shia, kristna, kurder, sekulära, protesterade tillsammans som vänster, feminister, liberaler, ungdomar, arbetare. Bröd och rättvisa har självklart ingen sunni eller shia. Orättvisan har.
Även under de postkoloniala åren var det panarabismen, och en hel del socialism, som band ihop folket i de olika länderna mot europeisk imperialism. Inte ens islam och kristendom hade betydelse. Baath-partiet grundades till exempel av en kristen ideolog, Michel Aflaq. Två av de mest radikala palestinska befrielsekämparna Georg Habash och Nayef Hawatmeh var kristna, likaså George Antonius, en av grundarna till arabnationalismen. Inte ens Khomeinis seger 1979 i Iran handlade om shia. Det var kritik mot väst och Israel, mot shahen och landets enorma klassorättvisor, som också samlade feminister och vänstern bakom honom till en början. Inte ens för al-Qaida var sekterismen viktig, de samlade terrorister mot fienden nummer ett: USA, vilket också lett till dispyter mot IS generella dödande av alla shiiter.
Sekterismen vi ser nu är purung och har sin grund i reella händelser och skeenden här och nu. Därför intervenerar Iran i Jemen, inte på grund av sin enorma kärlek för den zayidiska shiitiska sekten houtier, utan för att landet används som bricka i maktkampen med Saudiarabien. Den avsatta presidenten Ali Abdullah Saleh, själv sunni, samarbetar nu med samma shitiska houthier som han själv förtryckte vid sin tid vid makten. Det är makten och nöden som bestämmer allianser, inte diffusa idéer från 1 400 år sedan. Om du letar finner du tusentals motsägelser. Min mamma minns inte att man någonsin pratade om sunni och shia när hon gick i skolan i Iran som barn. Över hela arabvärlden har folk alltid fått barn med varandra över sunni/shia-gränserna. På sociala medier sprids en bild på en familj där två föräldrar håller upp skyltar som det står sunni respektive shia på. Mellan dem sitter ett barn och håller upp en skylt där det står: sushi!
Tänk hur fort det ändrades. Den demonstrerande muslimens plakat om rättvisa har blivit den svarta flaggan av IS i våra sinnen. Det är sorgligt men också hoppfullt på något sätt, eftersom den korta tiden och snabba förändringen visar hur ytlig och banal sekterismen är. Vi i vänstern i väst får aldrig gå på Irans, Saudiarabiens eller IS version av verkligheten. Som författaren och forskaren Gilbert Achcar säger i en intervju i magasinet Jacobin: arabiska våren var inte en revolution utan en revolutionär process vars effekt vi kommer att se efter decennier. Det är också viktigt att komma ihåg att Mellanöstern inte är en annan planet, det är del av en global kontext som ligger mycket nära Europa, därför kan en radikal och solidarisk vänster här påverka det som kommer att hända i Mellanöstern framöver.
