Vi visste redan att Håkan Juholt blev utmanövrerad av sitt eget partis toppskikt, så varför är intresset så stort för Daniel Suhonens nya bok om skandalen, Partiledaren som klev in i kylan (Leopard förlag)?
För att den – via interna protokoll – avslöjar exakt hur kallhamrat, cyniskt och karriäristiskt Sveriges största parti kan vara.
Det handlar på ett plan om hur en för rollen inkompetent person motarbetas av personer som förstår att han kommer att skada partiet. Men det handlar också om hur dessa personer, framför allt tillhörande högerfalangen, ägnar sig åt regelrätt mobbning. De utlyser hemliga möten, de underminerar, de läcker till medierna – kort sagt, de skadar sitt parti mer än någonsin Juholt gjorde.
Få i den yttersta ledningen undkommer med hedern i behåll. Stefan Löfven opponerar sig mot upproret. Så även Peter Hultqvist, idag försvarsminister, som i ett skede biter ifrån mot ett konspirerande verkställande utskott:
– När det börjar bli karaktärsfrågor som nästan har med arvsmassa att göra då tänker inte jag vara med.
Han hade sina brister, Juholt. Han var medveten om det själv efter att ha lämnat partiledarposten efter bara 303 dagar. Jag intervjuade honom då. Han var fortfarande stridslysten, sa att han aldrig tänkte ge sina belackare rätt:
– Jag vet att de inte kan nåla in mig i ett fack som lallande, trallande nolla.
Han hade då riktat mycket skarp kritik mot partikollegor i Fredrik Lobergs bok Håkan Juholt – utmanaren som ETC gav ut. Men han valde att tona ner detta i intervjun med mig:
– Det är skickliga människor som utnyttjar sina nätverk, det är fullt naturligt, jag dömer dem inte för det. Ska man överleva i en maktbransch måste man bygga allianser, annars faller man.
Jag frågade: Men vad säger det här om socialdemokratin, att politiken mer framstår som ett maktspel?
– Det är likadant i alla partier. Deras enda uppgift är att vinna val, och för att göra det är alla medel tillåtna. Men när någon läcker till journalister, sätter den sitt eget intresse framför kollektivet. Jag tror att det slår tillbaka mot den som beter sig så.
Det är vad Suhonen nu är ute efter, säger han. Att partiet ska öppna sig, att processer ska ske demokratiskt. Själv är han att betrakta som en dissident inom sitt eget parti. Han har redan bränt broar. De sista försvinner sannolikt nu.
Han söker upprättelse för Juholt som ”aldrig fick en chans”, men han söker uppenbarligen även upprättelse för egen del. Det är fullständigt unikt att en rådgivare till en partiledare tar åt sig äran för tal och debattartiklar.
I mycket var det ändå en positiv strimma i Juholts arv, att han hade ideologiskt och kulturellt djup. Han berövas allt detta nu. För den goda sakens skull, enligt Suhonen.
– Nej, han var inte så intellektuell som jag framställde honom, säger han till Dagens Nyheter, där han motiverar ”kortsiktig illojalitet” med att partiets framtid måste säkras.
Kommer han att lyckas, Suhonen? Kommer hans bok att förändra Socialdemokraterna som partiorganisation, förhindra framtida palatsrevolutioner, skaka om maktbalansen mellan höger- och vänstergrenen?
Återstår att se. Jag är tveksam. Medierna lyssnar nu till Suhonen. Det betyder inte att partiet gör likadant. Och ovanför denna tvekamp mellan Suhonen och Socialdemokraterna svävar fortfarande Juholt, avpolletterad och förnedrad. Han håller sina agitationstal runt om i Sverige, han håller fast vid något som är bara hans – inte partiets, inte Suhonens.
– Jag väckte någonting, jag vet det, sa han till mig för två år sedan.
– En entusiasm och en glädje. En förhoppning om en stark socialdemokrati.
