Runt tio miljoner har hittills sett den, inte ens en månad efter premiären. Miljardintäkter. Donald Trump ordnar privat visning. Alla högertyckare tävlar om att ställa sig bakom filmens budskap. Republikanerna i senaten har denna som fastnålad tweet:
”Fler än 85 000. Så många barn har försvunnit sedan Joe Biden tog makten. Han har skapat det största nätverket för barntrafficking i USA:s historia.”
Det här kommer att bli en valfråga.
Inte barns trygghet, inte sociala insatser, inte att reformera rättsväsendet så att grooming och exploatering snappas upp tidigare. Nej, debatten kommer att vara precis lika bisarr som filmen, ett pekoral – som dessutom verkligen vältrar sig i den värsta sortens mörker – som Rolling Stone helt korrekt beskriver som en ”superhjältefilm för farsor med hjärnmask”.
Det här är bekräftande, superspekulativt snaskig underhållning för amerikaner som är övertygade om att det finns en samhällelig elit som systematiskt begår övergrepp mot barn. Det här är en film för alla som tror på Pizzagate, det vill säga konspirationsteorin att ledande demokratiska politiker brukar åka till Comet Ping Pong i Washington för att shoppa barn med hjälp av kodord (”pizza” ska betyda flicka och ”korv” ska betyda pojke). Det här hade ju nästan varit komiskt om det inte vore för att trumpiansk, tungt beväpnad 28-åring klivit in där för att ”undersöka” saken.
Jag har nu sett ”Sound of freedom”. Den är dålig, satan så dålig. Den är äckligt effektsökande. Hjärtlös. Den är ju heller inte underhållning, inte någonstans, inte när publiken uppenbarligen tolkar den som ett manifest, inte när huvudrollsinnehavaren Jim Caviezels brännande blick fungerar som en länk till det bakomliggande lagret av Qanon-fantasier och judehatande föreställningar om blodritualer.
”Stormen kommer”, lovade den religiösa extremisten Caviezel häromåret på en Qanon-konferens i Las Vegas, med ett löddrigt tal om att förpassa Lucifers hantlangare till helvetet. Och när han bjuds in av Steve Bannon (som för övrigt var med på Trumps särskilda visning) talar han om adrenochrome, den spritt språngande idén att barn traffickas och plågas för att till sist utvinnas på ämnet som sedan knarkas av en hemlig kabal för att vinna psykedeliska sensationer och evig ungdom. ”Det är en elitdrog som de brukat under många år”, säger Caviezel till Bannon.
Det är naturligtvis hittepå, strunt, hjärnmask.
Med en rejäl skvätt antisemitism, något som tidningen Haaretz bryter ned i sina beståndsdelar. Filmens stjärna förfäktar medeltida myter om barn rövas bort för att skördas på blod/organ/adrenochrome. Han talar i nästa andetag om George Soros, ”bläckfisken” och ”Rothschild-banker”.
Det är så publiken lockas till salongen. Caviezel säger till dem att de ska få se något unikt, något som är viktigare än ”Nürnbergrättegångarna”. Filmens genomslag har allt att göra med honom, att han motiverar den – dålig men också konventionell – för alla som bara bryr sig om utsatta barn och predatoriska pedofiler när det, genom vanföreställningar, den ena värre än den andra, kan ursäkta total avhumanisering av politiskt oliktänkande.
När någon ifrågasätter filmens historia, som mycket löst bygger på verkliga händelser? Eller när någon påtalar att det knappast gagnar offren att hallucinera om något slags barnätande imperium – Caviezel gillar det begreppet – som kontrollerar all politisk och ekonomisk makt?
Då är den naiv. Eller kanske… inblandad.
Sektmentalitet.
Det finns ingen anledning att tro att det här – radikalisering som åtminstone skenbart utgår från barnrätt – bara skulle svepa förbi Sverige. Det finns två vidöppna slussar. Den ena är expansiva Dumpen med sina följare (som redan har börjat haussa ”Sound of freedom”), den andra är extremhögern och dess parlamentariska gren Sverigedemokraterna.
