I ett år har doktoranden Max Persson följt elever som kommer från fördelaktiga förhållanden. Han ser hur de intalar sig själva att deras bakgrund är irrelevant, att framgång uteslutande är ett resultat av begåvning och slit.
Betraktelserna presenteras i avhandlingen Turning privilege into merit.
Som titeln säger: det handlar inte om att rakt av ställa sig över meritokratin, utan om att lura sig själv att vägen till framgång är lika lång för alla. Individens insats är det enda som spelar roll.
Eleverna har olika strategier för att hantera sin bakgrund. Vissa klär ner sig, undviker att prata om var de bor.
Andra avväpnar med öppenhet – en av eleverna beskriver det som att hon är uppvuxen på ostron och Strindberg. (Själv är jag uppvuxen på snabbmakaroner och Beckfilmer, om vi nu ska prata skillnader i bakgrund.)
Att marknadsskolan gör skillnad på elev och elev vet vi redan. Att eleverna själva inte ser sina privilegier ger ett extra lager av ojämlikhet.
När de välbärgade trollar bort framgångsfaktorn som en privilegierad bakgrund är osynliggör de utmaningarna en mindre bemedlad uppväxt för med sig.
Det är ett effektivt sätt att bibehålla samhällets ojämlikhet, såsom brist på mångfald i maktpositioner. Och inte minst är det en dödsstöt för åskådningen att alla inte har samma förutsättningar – och att det är politikens roll att jämna ut skillnaderna.
Kort och gott: det föder högerväljare.
Poängen är inte att de privilegierade inte får bli framgångsrika, eller att de inte kan vara begåvade eller driftiga.
Kärnan är snarare att fördelarna måste beaktas – inte städas bort. Och att de som inte kommer från samma bakgrund måste få bästa förutsättningar att lyckas.