BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det handlar om att staden har beslutat att bygga modulhus på en gammal oanvänd parkering. Och i de husen ska folk som nyligen har kommit till Sverige få bo, om än temporärt. Modulhusen ska stå i mindre än ett decennium.
I samma område lämnar jag min son i skolan. Han är sju år och går i en rätt stor klass. Skolan är idyllisk. Fina gamla byggnader. Runt om finns lekparker, fotbollsplan, en affär och några restauranger. Området är lugnt. Så lugnt så att jag, när jag öppnade ett av alla mejl från föräldraföreningen och såg att det skulle nattvandras, tänkte att det var det största slöseriet på tid någonsin.
Min son går i en i princip helt vit klass i en lika vit skola. Typ varenda unge ser ut som han gör. Det finns rätt få skillnader mellan ungarna faktiskt, om jag ska dra mig på en megageneralisering. Det är barn som kan äta sig mätta varje dag, somnar skönt i sängar i egna rum och vars största problem är att få tiden att räcka till både innebandy och fotboll. Deras föräldrar lämnar och hämtar ofta i kavaj och kostymdress. Undrar om Nicklas har något barn i min sons skola också? Eller Anders, Åsa, Ulf och Bo. De är också oroliga. De skriver flitigt om det i en Facebookgrupp för boende i området.
De flesta i Örby, det område i södra Stockholm som det här handlar om, bor i villa. Stora, dyra, villor. När jag åker till och från skolan brukar jag tänka på hur många av min egen lägenhet jag måste sälja för att kunna köpa en sån villa. Och min bostadsrätt är ändå värd en del. Jag hade inte ens kunnat köpa den själv om jag skulle ha gjort det i dag. Fan vad sjukt ändå, att inte i praktiken kunna köpa sitt eget hem. En del har inga hem alls. Stockholms bostadsmarknad är kaos.
Bostadssituationen var kaos långt innan familjer från Syrien och länder i området var tvungna att massfly krig och säker död. Bristen på bostäder i Stockholm över lag är så stor att företag drar sig för att etablera sig i staden, att ungdomar instinktivt vet att det är kört redan från början och att folk tvingas sälja sin själ till bankerna för att ha chans att bo någonstans. Som jag till exempel. Med två ungar och ungefär noll hyresrätter i områdena där deras förskola och skola ligger är bostadsrätt det enda möjliga. Med lån med mamma, trots att jag är 32 år gammal och har haft fast jobb i tio år. Undrar om Nicklas och de andra som är oroliga också har lån tillsammans med sina mammor. Eller de kanske bor i de där villorna, förresten.
Intresset för politiska frågor i folks närområden är aldrig större än när det ska flytta dit folk som bryter mot den norm som råder. Och Örby är vad jag skulle beskriva som segregerat, utan att överdriva. Här bor folk som har det bra ställt. Och, som av en händelse, är det mest vita människor.
Sossarna i Örby vacklar, läser jag i lokalblaskan.
– Vi förstår oron, och måste ta den på allvar, säger en lokal S-företrädare.
Gärna fler invånare men först svar på en massa frågor alltså. Särskilt när det gäller flyktingar. Föreningen har öppnat upp för frågor och synpunkter i frågan om modulhusen. Och det är, inte chockerande, det vanliga som har kommit in. En hel del positivt, men sedan låter det helt plötsligt som om området är i det närmsta kaotiskt dåligt. Ingen får plats på vårdcentralen, kommunikationerna funkar inte, det finns inga bostäder, det är för stora klasser i skolan.
Var var Nicklas och alla andra med politiska och generellt sett högst relevanta åsikter innan det skulle byggas modulhus för flyktingar? Var är de när det byggs bostadsrättshus i områdena runt om, där hundratals människor ska flytta in? De är inte intresserade då. För det är inte flyktingar som ska flytta in där.
Det borde politikerna nog oroa sig mer över än att lyssna in stereotypa rasistiska kommentarer.