Löntagarna har egentligen bara en grundläggande motmakt. Rätten att vägra jobba, det vill säga strejka, när villkor och löner är för usla.

Strejken får betydelse när den skadar företagets ekonomi, genom att inte jobba ska det bli dyrare för företaget än att göra upp med de anställda om rimligare villkor.

Det är en ren ekonomisk maktkamp med andra ord.

Eftersom löntagare ofta är svaga inom ett enda företag – arbetsgivarna sitter på makten över anställningar och framtid – så finns sympatistrejker som ett sätt för fack att samarbeta och helt enkelt göra en konflikt dyrare för arbetsgivarna.

Strejkande på en arbetsplats kan få stöd av andra för att öka trycket på arbetsgivarna som kollektiv.

Det här är speciellt viktigt när konflikten handlar om något som gäller många löntagare.

Och det är precis det Sekos strejk handlar om.

Om Almega, alltså arbetsgivarorganisationen, vinner striden innebär den att otrygga jobb blir regel, inte undantag.

Vid varje ny upphandling kan företag vinna på att avskeda sin personal och återanställa den som man gillar, förutsatt att den återanställda går med på de sämre villkor som gjort att företaget vunnit upphandlingen.

Från att ha varit en konflikt om sämre villkor på de linjer Veolia vann upphandling har arbetsgivarna förvandlat det till en principfråga om alla löntagare.

Facket ska inte få komma och lägga sig i hur arbetstider och anställningar sköts. Arbetsgivaren har ensam makt att bestämma om personalen ska vara fast eller timanställd. Eller komma från bemanningsföretag.

Facket ska inte få diskutera hur man ”leder och fördelar arbetet”.

Det betyder isåfall att svenska fack inte kan påverka den största förändringen vi ser inom arbetslivet. Den där fast personal byts mot otrygga timanställda.

Att strejken utvidgas handlar om att den av arbetsgivarna gjorts till en icke-förhandlingsfråga. Att facken då går samman och ökar kostnaderna för Almega är inte konstigt.

Strejken kommer stoppa tågtrafik och försena byggen. Den kommer att bli dyr för arbetsgivarna och plågsam för politiker som låtit timanställning och SMS-anställning (kom in när vi hör av oss) spridas fritt.

Det kallas för löntagarkamp.

Eller med ett tydligare ord: klasskamp.

Det här vill Folkpartiet nu ändra på.

Löntagare ska bara få strejka när det inte betyder något.

Först Carl Hamilton och nu FP:s ekonomiska talesman Christer Nylander går ut och kräver ”proportionalitet” från de strejkande. Det betyder att en strejk ska hållas inom så små områden att arbetsgivarna i praktiken kan ignorera den. Och att ”tredje part” – andra delar av samhället – inte påverkas.

Det är detsamma som att ta bort strejkrätten.

Att ett borgerligt parti slåss för arbetsgivarna är avslöjande.

Att ett regeringsparti gör det är mer utmanande.

Om regeringen ställer sig bakom Folkpartiets förslag är det enda möjliga svaret storstrejk. Men det troliga är att det handlar om Folkpartiets vilja att locka moderata väljare.

Missbruket av timanställda måste få ett slut, säger facket.

Det är sant.

Men att man tvingas gå till strejk beror på att arbetsgivarna och nu deras parti inte kan backa det minsta från den princip som säger att den som äger också ska bestämma oinskränkt.