Föreställningen att förekomsten av straff avskräcker människor från att begå brott och därigenom har en brottsförebyggande effekt kallas inom straffrättsteorin för allmänprevention. Teorin hade fram till slutet av 1980-talet stort inflytande över hur straffen skulle bestämmas. Forskning visar emellertid entydigt att straffen inte har någon brottsförebyggande effekt, möjligen med undantag för brotten rattfylleri och jaktbrott. Vid ett tillfälle, redan för flera decennier sedan, reste sig en professor i straffrätt upp under ett samtal med några kollegor om allmänpreventionen och sa: ”Jag går ut och tar en kopp kaffe medan ni talar om något som inte finns.” Möjligen kan en fråga sig om strängare straff skulle ha en avskräckande effekt på den omfattande eko-brottslighet som pågår i den rika delen av samhället. Troligen inte, det som krävs är större upptäcktsrisk och effektiv lagföring.

Eftersom det är en etablerad kunskap att allmänpreventionen inte existerar borde de som propagerar för strängare straff redovisa sina bevekelsegrunder på ett ärligt sätt. Tala klarspråk och säg som det är: ”Jag vill ha vedergällning/hämnd, straffet ska kännas, brottslingarna ska inkapaciteras genom inlåsning så att de inte kan göra nya brott.”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Många som straffas för att de begått brott har straffats många gånger tidigare i sitt liv. De har växt upp under svåra förhållanden, utsatts för övergrepp, stötts bort och mobbats, flytt från krig. Hot om straff har naturligtvis inte någon betydelse för den som i en känsla av meningslöshet och hopplöshet tappar besinningen och börjar slåss.

För den som levt i ett utanförskap och fått känna på både ekonomisk och känslomässig fattigdom är inte risken att straffas något avgörande hinder mot att göra ett inbrott.

Det är det ojämlika samhället som utgör en grogrund för en stor del av brottsligheten. Endast åtgärder som leder till att klyftorna mellan människor och grupper av människor minskar kan ge någon betydande och bestående minskning av brottsligheten.

För något decennium sedan gjorde Barnhälsovårdsöverläkaren i Stockholms län en undersökning av små barns uppväxtförhållanden i länet. Det visade sig att det fanns osynliga gränser mellan olika bostadsområden. På ena sidan av gränsen, i välsituerade områden, hade barn större ordförråd, var mer utvecklade i det sociala samspelet med andra människor och hade större tillit till sin omgivning än på andra sidan gränsen till ett fattigare och mer utsatt område.

Sedan undersökningen gjordes har segregationen ökat. För barn uppväxta i socioekonomiska fattiga miljöer ökar risken att få svårigheter senare i livet, t.ex. att ”hamna i” brottslighet.

Självklart går det inte snett för alla som lever under svåra förhållanden. De allra flesta klarar sig bra. Men ett ojämlikt samhälle är ett dåligt samhälle.

I sin rapport Jämlikhetsanden från 2009 konstaterar forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett att ett jämlikt samhälle är bra för alla. Även de välsituerade får bättre levnadsförhållanden om det sker en utjämning av människors levnadsförhållanden. Bland annat, kunde forskarna påvisa, så minskar brottsligheten medan tilliten mellan människor ökar som en konsekvens av mer jämlikhet.

Vi vet sedan länge att det ojämlika samhället, klassamhället, erbjuder sämre möjligheter för delar av befolkningen att utveckla sin individuella kapacitet som människa. Och vi vet också att det ojämlika samhället påverkar arten och omfattningen av brottsligheten. Många brott har samband med fattigdom och olika former av utsatthet. Vad krävs för att förändra situationen? Hårdare tag, strängare straff?

I en ledare den 25 maj formulerar Göran Greider en del av svaret på frågan: Det krävs massiva insatser för upprustning av den fysiska miljön, bättre skolor, fritidsgårdar, fler jobb och stöd till föreningslivet. Ett heltäckande svar är: Ett jämlikt och solidariskt samhälle.

P.S. I de flesta samhällsfrågor ryms argument för och emot en viss lösning. Det som är bra med dödsstraffet är att inte ett enda argument för har någon som helst bärkraft.