Ja, det finns ju naturligtvis humorbefriade och av problemet oberörda undantag. Lars Beckman (M) såg inte glada badare, han såg farliga ”vänsterextremister”. Men hans radar är en aning skev, som till exempel när han spekulerade i om det var vänstermänniskor som kanske ändå låg bakom stormningen av Kapitolium.
Martin Kinnunen (SD) raserar samtidigt med några meningar på Twitter sitt partis envisa försök att framstå som frejdigt och folkligt och alltid i opposition mot elitens privilegier:
”Det orimliga här är faktiskt hur tomterna har styckats upp. Det enda rimliga är att sälja marken till husägarna. Det finns ingen brist på offentliga strandytor ens i Stockholmsregionen.”
Så nu vet du det. SD-linjen är att ingen ska bli upprörd över att någon smäller upp en helikopterplatta utan tillstånd, men däremot över att kommunen inte genast säljer ut hela stranden till husägarna.
Men hos andra borgerliga stimuleras en helt annan reflex, som hos moderata riksdagskandidaten Mikael Sandström:
”Varför har Täby kommun inte gjort något åt detta? Stämmer det att privata fastighetsägare hindrar allmänhetens tillträde till allmän mark är det bedrövligt. Jag tror på äganderätten. Det innebär också att en privatperson måste respektera kommunens äganderätt.”
När jag skriver detta så plingar mejlen fortfarande in från folk som har fått nog. De är förbannade. De tycker också att det är bedrövligt. De berättar om villaägare i Åkersberga som blockerar lokala badsjön som vore den deras privata jacuzzi. De ventilerar om ”rövhattar” på västkusten som budat högst och därefter vägrar acceptera reglerna som gäller, eftersom de anser sig stå över dem. Kommun efter kommun. Strand efter strand. Hur många falskt privata bryggor klarar Sverige?
Påfallande många som hör av sig poängterar att de annars inte gillar Dagens ETC, att de befinner sig politiskt på en helt annan plats, men just denna granskning kunde de inte låta bli att läsa, och kan vi inte skicka journalister till Sandhamn och Lidingö och Saltsjöbaden och Onsala och Sollentuna och Dunö och Stocksund och Älmsta och Södertälje?
Jag tror att strandstölden fungerar som ett stresstest. Vi kan ta mycket. Vi har gjort det länge. Men till sist är det något som brister. Att så många reagerar så starkt på vad som hänt med den korta remsan i Täby visar att de flesta av oss fortfarande kan skilja mellan rätt och fel, att vi nästan alla instinktivt vet att oanständigt är just oanständigt.
Kanske kan man jämföra med att att en majoritet från alla politiska läger plågas av att friskolorna äter upp och vinstutdelar våra skattemedel?
Det finns flera sådana frågor. Som väcker något i djupet. Som får det att sjuda och bubbla.
Tänk om strandockupanterna blir en av dessa frågor.
Fantastiskt. Hoppas.
”Det finns ett politiskt narrativ från vissa parter som säger att man ska ha större respekt för äganderätten. Men jag upplever det som att man då menar att det bara är den privata äganderätten som ska stärkas – det finns ingen motsvarande respekt för den allmänna äganderätten”, säger Krister Emrén till Dagens ETC efter att han tagit sig från Uppsala för att under några svalkande dopp ”ockupera” helikopterplattan som i sin tur på riktigt ockuperar det allmänna.
Det är konkret.
Vår mark, vår strand.
Som vi blir bestulna på.
Vi kan alltid tala om hur ISK, marknadsförd som de breda lagrens sparform, snarare är en löjligt fördelaktig skattelösning för den som redan har en förmögenhet, och vi kan alltid förfasa oss över att pandemin spottade ut flera nya miljardärer varje månad. Men det är en ojämlikhet utan uppenbara offer och förövare. Skolan är annorlunda. Det är våra barn. Och våra pengar. Och ägarna hotar att stämma oss alla om de inte kan fortsätta med vad de gör i all evighet. Stränderna är minst lika påtagliga. Vi blir avskurna från något som är vårt, som faktiskt inte har privatiserats, ännu. Och det är förnedrande. En mejlare vittnar om både varningsljud och övervakningskamera.
Jag tror att många känner detta, alltså bortom ideologiska preferenser, att vi på ett nästan kroppsligt sätt berövas mer och mer. Saker tas ifrån oss. Saker vi vill behålla. Det som måste vara vårt – för annars finns vårt snart inte kvar, annat än som en tomt skramlande föreställning om Sverige, samhället, där vi alla på något sätt ändå hänger ihop.
Kanske bor du som läser det här i någon av de kommuner som härjats av Ilija Batljans så tidstypiska styggelse SBB, som köper loss våra offentliga byggnader – äldreboenden, kontor, bostäder, skolor – för att sedan hyra ut dem till oss. Nu sjunker bolaget som ett lod på börsen. Kris och panik.
”Det är inte en självklarhet vem som kommer att äga våra fastigheter i morgon”, säger en kommuntopp i Härnösand till Dagens Samhälle, som av bara farten verkar glömma bort att de inte längre är våra, för de är sålda, till en klippare med världens munläder som för inte alls länge sedan gjorde karriär som socialdemokrat.
Oanständigt.
Kanske bor du som jag i Stockholm. Då vet du precis hur illa det är. 2007 sålde den borgerliga majoriteten ut vårdcentralen Serafen för 700 000 kronor, och den kunde sedan säljas vidare av nya ägare till riskkapital för 20 miljoner kronor. Och det var bara början. Här är det som är vårt på gränsen till utrotning. Vem blir ens förvånad när en skolbyggnad under kompakt hemlighetsmakeri – ”affärssekretess” – krängs till Internationella engelska skolan? Vem höjer ett ögonbryn när kommunens borgerliga har låtit Batljan inkomma med en shoppinglista där skola efter skola räknas upp?
Oanständigt. Det kliar som en fästing.
Någonstans måste gränsen till sist dras.
Kanske i sanden på en strand som är vår och som ska fortsätta vara vår, även om någon egoistiskt driven väldigt gärna vill göra den till sin medan kommunala beslutsfattare vänder bort blicken.
