”Ett land som satsar så lite på barnen kommer att få bygga många fängelser.” Det var i mitten av 1990-talet och jag hörde Margareta Norlin prata om sin bok ”Barnens århundrade – vart tog det vägen?”. Jag tänker ofta på de orden.
Margareta Norlin hade tidigare varit chef för Svenska filminstitutets barnfilmavdelning och var en av ganska få som protesterade mot 1990-talets systemskifte. Då när stora skattesänkningar, framförallt för höginkomsttagare, drevs igenom samtidigt som statliga utgifter skyfflades över på kommunerna, som tvingades skära ner inom omsorgen och på skolor. Det blev färre lärare, kuratorer och skolsköterskor.
Det fortsätter än idag. Tankesmedjan Balans har avslöjat dolda nedskärningar som kallas effektivitetskrav och som beslutas bortom väljarnas insyn i kommunala budgetar. Där förutsätts verksamheter ”effektivisera bort” några procent varje år. Sedan brukar det aviseras ”satsningar” som tillför mindre summor än de som sparats in.
Statsbidragen, som står för nästan en femtedel av kommunernas inkomster, räknas inte upp i nivå med inflationen. Åsa Plesner och Niklas Altermark visar i boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” att de offentliga utgifterna har minskat med omkring 15 procent av BNP sedan 1990-talskrisen.
Fackförbundet Sveriges Lärare beskriver hur de senaste årens inflation har lett till de värsta nedskärningarna på 30 år. Regeringen svarade med att sänka skatten.
Lägg därtill att privatiseringar, komplicerade system för upphandlingar och alla krav på mätningar som New Public Management ställer, äter alltmer av den offentliga kakan. Andelen byråkrater i regioner och kommuner har ökat dramatiskt sedan 1990-talet, medan de som utför det faktiska arbetet som vi förknippar med vård, omsorg och skola blir allt färre.
Samtidigt försvinner pengar till vinster när offentlig verksamhet blir privat. Privatiseringsivern har bland annat medfört att kriminella kan driva HVB-hem, vilket ytterligare minskar sannolikheten för att de gängkriminella ungdomarna kan återanpassas till ett hederligt liv.
Ett ”kriminellt ekosystem”, sa den erfarne polisen Hampus Nygårds – som idag är polischef för region Väst – i januari och exemplifierade med hur gängen lägger ut sådant som mord- och sprängningsuppdrag i ”helt legala jobbannonser”.
Det ”kriminella ekosystemet” har uppstått i vakuumet efter att samhället lämnat walk over.
Ökad ojämlikhet och ökad kriminalitet hör samman, som Richard Wilkinson och Kate Pickett skrev i sin bok ”Jämlikhetsanden”.
Ett färskt exempel kommer från Danmark. Där visade forskare 2024 hur nedskärningar av socialt välfärdsstöd till flyktingfamiljer påverkade barnen i förskole- och skolåldern. De fick lägre betyg, mådde sämre, hade färre jobb och tjänade mindre som vuxna. Risken för att de som tonåringar blev dömda för våldsbrott och stölder ökade dramatiskt.
Vi är där nu, vid den tid som Margareta Norlin talade om, när fängelser måste byggas för att vi satsade så lite på barnen. Och fortfarande har de styrande inte förstått att det inte räcker med hårdare straff och fler poliser. Vi måste satsa på att stoppa nyrekryteringen också. Vi har länge hört poliser som upprepar kravet på sociala satsningar på barnen redan i tidig ålder.
Vi måste satsa på barnen. Se till att det finns tillräckligt med utbildad personal, lagom stora grupper och bra lokaler. Barnen måste få utveckla sin fantasi med hjälp av tillgång till kultur, få se teater, film och konstutställningar. De måste få göra utflykter i naturen. Idrottsutövande ska vara gratis och det ska finnas fritidsbanker där det är gratis att låna idrottsutrustning.
Men det räcker inte. Hela samhället måste ställas om. De ständiga åtstramningarna måste stoppas och välfärden spridas. Det bör inte vara Stadsmissionens och Röda Korsets uppgift att se till att ingen svälter. Det är en uppgift för samhället, vilket också står i grundlagen: ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa” (Regeringsformen kap.1 §2).
Detta bryter regering efter regering mot, utan att det diskuteras, när det i själva verket är de värderingar som Regeringsformen ger uttryck för som måste genomsyra samhället.
Vi måste skapa en social omsorg som stärker individerna och deras samarbete med att bygga ett solidariskt samhälle.
